Filmrecension: Den som sig i sängen ger
”Sex” är ett fult ord inom rysargenren, inte minst när det gäller den amerikanska knivsprättartraditionen. Underförstått: den som i fyllan och villan smakar på den förbjudna frukten kan räkna med en ond bråd död.
RYSARE
Vitsord:
När David Robert Mitchell i It Follows, en stämningsmässigt mättad indieproduktion, tar sig an den sexualiserade ungdomskulturen är det ändå ingalunda fråga om stapelvara. För trots att regissören sneglar på såväl Brian De Palma som John Carpenter – filmens öppningsscen är som hämtad ut 70-talsklenoden Halloween – går filmen i regel sina egna vägar.
I termer av tonårsångest och uppväxtvärk påminner It Follows snarare om Sofia Coppolas Virgin Suicides. Till att börja med alltså.
Ångest och rädsla
Turen här går till en förort till Detroit, en tämligen sömnig och föräldrafri sådan. Där träffar vi Jay (Maika Monroe) och hennes kompisar, bland dem lilla syster Kelly (Lili Sepe) och barndomsvännen Paul (Keir Gilchrist) som råkar vara en hemlig beundrare.
Med i bilden finns också en reell pojkvänskandidat (Jake Weary) och med tanke på hur bra de kommer överens är bara det en tidsfråga innan man kommer till skott. Men vid det laget är det redan för sent, förbannelsen har gått i arv.
Det visar sig att killen förföljs av en samling demoner och det enda sättet att göra sig av med dessa är att – sexuellt – överföra förbannelsen till en annan person. På den punkten vore det lätt att dra en parallell till aidsspöket och andra aktuella farsoter men det ska sägas att Mitchell inte säljer sig så billigt.
För det första är It Follows ingen moralitet och för det andra låter regissören/manusförfattaren bli att förklara sig och trasa sönder hotbilden. Kvar står ångesten och rädslan som tack vare det kompetenta rysarhantverket tenderar att övergå i rena rama terrorn.
Till saken hör att den gode Mitchell låter bli att bjuda över, att dränka sina karaktärer i blod. Fokus här ligger på den krypande spänningen, på simpla men snillrika bildlösningar som bjuder in även tittaren.
Ett kapitel för sig är filmens ljudvärld som närmast framstår som en blandning av David Lynch och den unge John Carpenter. Slutresultatet är därefter, lika skrämmande som traumatiskt.