Sibelius för hela slanten
Programmets ryggrad var ett år som detta självfallet Sibelius.
Helsingfors Sinfonietta under Erkki Lasonpalo. Solist: Ramón Jaffé, cello. Sibelius, Sallinen. Öppningskonsert i Heinävesi kyrka 24.6.
Hur startar man ett musikfestspel på en liten ort? Till exempel så här: ett gäng lokala entusiaster tar initiativet, gärna med ortens kantor i främsta ledet och med någon lokal berömdhet som primus motor. Så småningom lyckas man engagera en erkänd musikpersonlighet som konstnärlig ledare, musikfamiljen blir allt mer namnstark och festivalen börjar få ett renommé även utanför närområdet.
Precis så här gick det till i Heinävesi, efter att man sparkade i gång det hela 2007. Ortens store son, operasångaren Juha Kotilainen, har sedan starten fungerat som ett slags allt i allo, Ville Matvejeffs egid som konstnärlig ledare höjde den konstnärliga nivån med besked och när dirigentkollegan Erkki Lasonpalo nu efterträder Matvejeff innebär det ytterligare ett lyft som med buller och bång placerar in Heinävesi på den inhemska festivalkartan.
En central orsak härtill är givetvis att Lasonpalo även är Helsingfors Sinfoniettas – före detta Se Ensemble – konstnärlige ledare, vilket betyder att HS nu fungerar som festivalens husensemble och programmets ryggrad var ett år som detta självfallet mer eller mindre självskrivet: Sibelius!
Onsdagens öppningskonsert hade även lockat en glädjande talrik publik till Heinävesi kyrka, landets näst största träkyrka med en vidunderlig utsikt över det natursköna kulturlandskapet, och den fick sig till livs emotionellt rikhaltiga och noggrant analyserade tolkningar av Sibelius andra och tredje symfoni.
Föredömligt rörliga tempon
Lasonpalo kan av allt att döma sina Kajanusinspelningar. Tempovalen i den inte helt lättgestaltade trean var rörliga utan att någonsin kännas andfådda i första satsen och finalen, medan andra satsen flöt fram med ett behagligt lugn utan att för den skull tappa sin inbyggda kinetiska energi.
I tvåan hade Lasonpalo skruvat upp de tempomässiga insatserna sedan Helsingforsversionen i mars och åtminstone första satsen föreföll nu dramaturgiskt bättre sammanhållen. Mellansatserna mejslades ut med fin känsla för såväl detaljer som längre linjer, medan finalen gav ett föredömligt koncentrerat intryck.
Det är klart att smärre skönhetsfläckar gjorde sig gällande i de unga musikernas spel och en ännu mer frimodigt fokuserad skärpa i vissa avgörande lägen, framför allt i blecket, hade lyft det hela ytterligare ett steg, men visst fanns det mycket att beundra även nu; inte minst vad de många läckra träblåsarreplikerna beträffar.
Som skojig kontrast hade man bjudit in förträfflige cellisten Ramón Jaffé att göra 80-årsjubilerande Aulis Sallinens oförskämt elegant underhållande Kammarmusik III, med den talande underrubriken Don Juan Quixotes nocturnala danser.
Jaffé kände sig klart hemma i Sallinens sprakande rytmik utan att för den skull förglömma musikens mer enigmatiska skiftningar.
I går bjöd Juha Kotilainen och Ilmo Ranta på sånger av Sibelius, Rautavaara, Strauss och Ravel, medan orkestersatsningen fortsätter i dag med Sibbans etta, femma och sexa under ledning av Lasonpalos kollega vid Sinfoniettarodret, Santtu-Matias Rouvali. Kan bli något utöver det vanliga.