Göran Lambertz förlorade ära
De senaste åren har fallet Thomas Quick utvecklats till det moderna Sveriges kanske största rättsskandal. J.P. Roos recenserar en kontroversiell bok, av en kontroversiell skribent.
Fri tanke förlag 2015
Göran Lambertz är tidigare justitiekansler och medlem av högsta domstolen i Sverige. 2006 blev han inblandad i Thomas Quick-affären, där Sture Bergwall, som i ett skede kallade sig för Thomas Quick, erkände tiotals mord och dömdes för åtta av dessa i sex rättegångar. Under åren som följde skulle Lambertz som privatperson försöka påverka något som berörde hans tjänsteutövning (för andra gången i karriären – Lambertz väckte liknande uppmärksamhet i fallet Veija Borg några år tidigare)
2006 kontaktades Lambertz av två anhöriga till offer som Bergwall/Quick ansågs ha mördat. De bad justitiekanslern undersöka underliga drag i rättegångarna. Lambertz använde en vecka och två medhjälpare till att studera bevisföringen. Själv läste han enbart domsluten och drog slutsatsen att allt gått rätt till. Efter det tog det flera år innan en journalist, Hannes Råstam, undersökte fallet noggrannare. Råstam visade att tiotals gruvliga brott Bergwall medgett och dömts för var rena fantasier producerade av en högt drogad mytoman. En annan journalist, Dan Josefsson, avslöjade i sin bok Mannen som slutade ljuga den roll som psykoanalytisk teori (om förträngda minnen) och terapiarbete haft i att producera Bergwalls berättelser. Terapeuterna hade enligt Josefsson påverkat både sin patient och polisens arbete.
2014 blev Sture Bergwall friad från alla åtal och är nu en fri man. Många fick stå med skammen i denna rättsskandal. Särskilt försvarsadvokaterna som fungerat som ett slags extra åklagare i stället för att ifrågasätta Bergwalls osannolika berättelser, men även de poliser och åklagare som gjort sitt bästa för att få Bergwall dömd, liksom förstås terapeuterna som blint trott på hans berättelser – då de inte aktivt hjälpt till med att skapa dem.
Det var ändå Lambertz som stod i centrum av uppståndelsen. Orsaken var att han, i stället för att be om ursäkt för slarvigt arbete, envisades med att hävda att domarna var riktiga. Han anser fortfarande att Bergwalls ursprungliga erkännanden på det stora hela är korrekta och att han friats på grund av ett mediedrev. Detta är kontentan av hans nya bok Quickologi, där Lambertz vill visa att Bergwall dömdes med trovärdiga bevis och att han därmed sannolikt är den bestialiska massmördare han själv först sade sig vara.
Lambertz säger att Bergwall visserligen skall anses vara oskyldig, men att allt egentligen pekar på hans skuld. Det är en hårfin skillnad mellan att påstå att Bergwall formellt är oskyldig men ändå i praktiken skyldig. Egentligen för hårfin för en icke-jurist – vore jag Bergwall skulle jag överväga att stämma Lambertz för ärekränkning.
Inga bindande bevis
I Quickologi tar Lambertz upp Bergwalls ungdom och de första brotten där han nästan dödade en man, antastade pojkar och visade pedofila böjelser. Boken förbigår dock Bergwalls drogmissbruk, fast det var centralt för det möjliga mordförsöket. Att Bergwall sedan levde över 15 år utan att göra sig skyldig till något brott är enligt Lambertz märkligt.
Men han menar också att Bergwall själv i sina erkännanden presenterat fakta som gör det sannolikt att han var skyldig. Det han inte påpekar, är att det inte har framkommit ett enda sakförhållande som oberoende av Bergwalls erkännanden skulle binda honom till brotten. Inget DNA, inga föremål, inga ögonvittnen. Efter att Bergwall återtagit sina bekännelser finns inget som binder honom till brotten.
Lambertz lyfter utifrån Bergwalls berättelser fram indicier som gör hans bekännelser trovärdiga, men ignorerar alla de detaljer som är falska eller osannolika – som berättelserna om de bestialiteter offren utsattes för, att han hade medskyldiga och chaufförer. Han går också igenom alla domslut och radar upp omständigheter där Bergwall gett ett fåtal faktapåståenden som styrkts av oberoende polisarbete.
Men läsaren har svårt att granska riktigheten i dem, och Lambertz har redan blivit uppmärksammad på en felaktig faktauppgift.
Förträngda minnen
Jag har jämfört de tre Bergwall-böckerna av Råstam, Josefsson och Lambertz. Åtminstone några av de exempel som Lambertz tar upp som bevis för Bergwalls skuld verkar inte stämma.
Ett exempel är den cykel som Bergwall antas ha stulit för att ta sig till en av mordplatserna. Men enligt Josefsson har cykeln stulits först efter morden (och inte av Bergwall; dessutom skulle han ha cyklat 200 kilometer den natten).
Ett annat är Bergwalls bilresa under sitt konfirmationsveckoslut, då han som 14-åring antogs ha kört 500 kilometer i en riktning, mördat en pojke och kört tillbaka, utan att någon märkt hans frånvaro. Lambertz anser detta vara möjligt, även om det är mycket få seriemördare som har rest långa vägar.
I den centrala frågan om falska minnen har Lambertz uppenbart fel, då han inte tyr sig till hårklyverier. Han hävdar att domarna aldrig byggde på något argument som hade att göra med teorin om förträngda och återfunna minnen.
Denna teori antar som känt att fruktansvärda händelser kan förträngas så att patienten inte minns något. Med terapeutens hjälp kan minnena återskapas i detalj. Teorin saknar stöd i empirisk psykologi – tvärtom tenderar vi att minnas hemska och traumatiska händelser särskilt väl. Teorin ledde ändå på 1980-talet i USA, men även i Sverige och Finland, till en epidemi av ”återfunna” minnen. De handlade i synnerhet om incest i barndomen och var ofta rena uppfinningar. (Intressant nog bygger Anneli Auers dom för sexuella övergrepp på sina barn tydligen på förträngda minnen.)
Lambertz tycker sig skönja en grundläggande paradox. Bergwall säger numera att han hittade på allt. ”Hur skulle teorin kunna vara orsak till att man tror på lögner?”, frågar sig Lambertz. Då förbigår han att Bergwall var ett fynd för de terapeuter som trodde på teorin om förträngda minnen. Här fanns det efterlängtade empiriska beviset på att teorin stämde. Först hade patienten förträngt alla mord, men i terapin började han minnas. Förhörsledaren och åklagaren var övertygade om att teorin stämde. Det uppstod en process där Bergwall först berättade om morden och sedan om sin hemska barndom (med minnen som också var klart falska, vilket Lambertz förbigår). Upprepade gånger kom Bergwall först ihåg någonting otydligt om ett namngivet offer. Sedan kristalliserades dessa minnen med hjälp av terapiarbete och besök på de orter där brotten hade begåtts.
Själv trodde Bergwall inte på sina förträngda minnen: han utnyttjade det faktum att hans terapeuter trodde på dem. Största delen av bekännelserna uppkom på grund av terapiarbete som byggde på en viss teori om det konkreta mordet. Utan den teorin hade bekännelserna tett sig som fantasier. Nu var det till exempel möjligt för Bergwall att ändra sina berättelser utan att väcka tvivel.
Lambertz är också missnöjd över själva resningsprocessen, vilken för honom är den enda rättsskandalen. Den skedde så att hovrätten endast skickade målen tillbaka till de respektive tingsrätterna för ny prövning. I tingsrätterna lade åklagarna ned åtalen i brist på bevis, och Bergwall gick fri. Enligt Lambertz borde man ha tagit upp fallen på nytt.
Slutbehandlat
Lambertz har kastat en lång skugga över Bergwalls oskuld. Han är domare i högsta domstolen, ingen vanlig journalist eller bloggare. Det är alltså egentligen fråga om Lambertz ära. Och den är nog förlorad.
Efter att detta skrevs, kom den så kallade Bergwallkommissionen med sitt utlåtande om processen. Kommissionen anser att allvarliga fel begicks men hittade inget systemfel i det svenska rättsväsendet. Alla parter – även Bergwall, som ljög och smutsade offrens minne – utsätts för hård kritik. Kommissionens slutsats är dock att Bergwall inte är skyldig och att detta borde ha varit uppenbart från början.
Kommissionen nämner inte Lambertz, utom i förteckningen över de 17 böcker som skrivits om Bergwall/Quick samt i förteckningen av de personer som kommissionen har intervjuat. Indirekt tar den upp Lambertz påståenden i fråga om resningsprocessen och avfärdar dessa.
Fallet är nog slutbehandlat. Däremot kan man fråga sig hur rättssäkerheten fungerar i Sverige, då dess högsta domstol har åtminstone en ledamot som utgår från att man kan ignorera alla de bevis som visar att en misstänkt är oskyldig och endast intressera sig för bevis som visar att en misstänkt är skyldig.