Bokrecension: Ligga och lära
Recensenten läser en bok om Suzanne Brøgger som kallas biografi men inte är det, och minns det gammalmodiga ordet "depraverad".
SAKPROSA
Norstedts 2015
Louise Zeuthens bok Kruka. En biografi om Suzanne Brøgger är egentligen inte alls en biografi. Den bygger nästan enbart på de arkivkällor som Suzanne Brøgger på eget initiativ överlåtit åt Zeuthen. Den begränsar sig till de 45 första åren av Brøggers liv (hon är född 1944). Den innehåller inga spår av intervjuer eller andra försök att beskriva världen ur någon annan synvinkel än huvudpersonens. Snarast är den en tematisk studie i några viktiga aspekter av Brøggers författarskap med tonvikt på hur hennes liv fungerat som råmaterial för den litterära texten, och det som följde av att hon lät detta ske så synligt. Boken är intressant och läsvärd, men mycket hårt beskuren.
"Du ska älska att älska"
Det är inte ofta man behöver ordet depraverad numera, åtminstone inte när man talar om sex. Antingen handlar det om vuxet samtycke och då är det käckt okej, eller så är det övergrepp – trafficking, pedofili – och då är det kriminellt.
Men vad annat än depraverad ska man kalla den historia som under kapitelrubriken "Den franska förbindelsen" upptar 120 sidor av Kruka? Då avser jag inte den tonåriga Suzannes förehavanden, utan hennes franske farbrorälskares och andra vuxnas i den krets av diplomater i Bangkok där hon tillbringade några formativa tonår under första hälften av 60-talet.
Den som kan sin Brøgger vet att den här historien fått sin litterära tolkning i Crème Fraiche (1978), då med tillsats av syrlig efterklokhet. Där heter älskaren Max, hans fru Liane (i verkligheten hette hon Diana), en annan viktig person kallas Jean-Jacques och hans hustru Marie-Chatte – de är Jean-Jacques och Marayat Rollet-Andriane, som stod bakom författarpseudonymen/berättarjaget Emmanuelle Arsan, softcore-porrbranschens drottning genom filmatiseringarna av Emmanuelle-romanerna.
I dag skulle vi säga att det verklighetens ambassadtjänsteman Philippe Baude och kretsen kring honom ägnade sig åt med den 15-åriga Brøgger var grooming av ett minderårigt offer och sedan manipulativt utnyttjande. Möjligen låg det inom lagens gränser men det var inget som i dag skulle ses med blida ögon av människor med vuxet ansvar. Allt skedde med hennes labila och suicidala mammas samtycke, eftersom ansvars- och begärsstrukturerna i hennes familj var minst sagt virriga. Hon var 15 när hon mötte sin "herre, stygg och märklig". (Zeuthen citerar överdådigt ur breven och visar med all önskvärd tydlighet hur illa pillow talk tål utomstående ögon.) Brøgger var 16 när Baude tekniskt sett "tog hennes mödom" – ett begrepp som i sin pinsamma snusknäpenhet står i centrum för många sorters pedofila fantasier. "Mö" är ett favoritord i brevväxlingen.
Den förälskade Brøgger var inte blind för de komiska och brutalsexistiska dragen i den frihetsideologi som älskarens krets stod för – så här skriver hon redan 1961, 17 år gammal, i sin dagbok:
"Hans vänner är en grupp av fritt tänkande människor som gör precis som de vill. Det finns inga krav så länge du tänker som en fri person och som du har lust till, och tar ditt ansvar. Alltid. Bara dessa (krav till kvinnor):
Du måste tycka om att älska med män såväl som kvinnor.
Du kan inte ha behå.
Du kan inte ha underbyxor.
Du ska vara vacker.
Du ska älska att älska."
Text och sex
Kapitlet om brevväxlingen med Baude utgör ungefär en tredjedel av bokens omfång, exklusive noter och bilder. Det finns flera orsaker till att uppehålla sig vid just de här åren i Brøggers liv, för både Zeuthen och oss som läser den.
Den sämsta orsaken har att göra med materialtillgången. Eftersom Brøgger ägnade en kvantitativt större del av de sena tonåren åt skolgång på internatskola i Danmark än åt älskog i Bangkok, genererade förhållandet en stor brevväxling som dessutom pågick med avtagande intensitet ända till 80-talet. Biografiskrivandets förbannelse är att det som dokumenterats tenderar att ta mycket plats i återberättandet av ett liv, ofta oproportionerligt mycket.
Å andra sidan är själva textutväxlingen viktig för den blivande författaren Brøgger. Baude är en krävande korrespondent, hon skall inte bara berätta "allt" utan hon ska berätta det bra, originellt, uttrycksfullt. Levererar hon inte kvalitet, blir det snubbor.
Ytterligare ett skäl att här uppehålla sig vid sexträsket är att legeringen av sexualitet och frihetsideologi som den praktiserades av Philippe Baude & co naturligtvis inte var bara deras påfund.
Visserligen hade de i sin thailändska diplomattillvaro fantastiska möjligheter att utöva både sexistisk och kolonialistisk aningslöshet. Men tendensen att dra likhetstecken mellan frihet, sexuell frigjordhet och mäns fria tillgång till kvinnokroppar kom att genomsyra den politiska ideologin under 60-talet, naturligtvis också den gryende feminismen.
Sex och makt
Könet blev ett redskap för utforskandet av världen. I den bemärkelsen blev Brøggers författarskap typiskt, centralt och ikoniskt. Eller som Zeuthen summerar den ideologi som en ung Germaine Greers förespråkade i undergroundtidningen SUCK: "... inga former av sexualitet är felaktiga eller onaturliga, och om lusten till att leva ut sin sexualitet saknas beror det enbart på samhällets osunda skräck för sexualiteten. Att avskaffa tabun kring sexualiteten är ett led i en uppgörelse med osynliga makthierarkier och normer (...) sex ska bidra till att återerövra makten."
Det här med maktrelationer – mellan tonåringar och vuxna, kvinnor och män, kolonialister och koloniserade – hade frigörelsens avantgarde tänkt häpnadsväckande lite på när de satte i gång med att knulla världen fri. Slående är också att de begrepp som gör det möjligt att se en vacker brådmogen tonåring som offer i ett sammanhang där inget fysiskt våld förekommit inte alls tycktes existera.
Zeuthen är orubbligt neutral när hon skriver om det här. Citaten talar för sig, mångordigt och explicit. Vad Brøgger avsett med att ge materialet offentlighet – utöver den ganska glättiga omgången i Creme Fraiche – kan man fundera på. Var hennes tanke att Zeuthens nitiska redovisning av arkivfynden skulle korrigera något hon inte längre själv orkade befatta sig med?
Garderingar
Det var definitivt inte som ett offer Brøgger gestaltar sin berättare när hon i sina böcker från och med debuten Fräls oss ifrån kärleken (1973) ger sig i kast med sitt civilisationskritiska litterära projekt: att göra upp med äktenskapet och den monogama sexualiteten. Liggandets bildningsgång och utforskandet av sexualitetens villkor blev ett återkommande tema i Brøggers författarskap, men nästan alltid med den okuvliga hjältinnan som aktivt subjekt. Här kan vi förresten påminna oss om att autofiktionen ingalunda uppfanns av en norsk man för fem år sedan, utan praktiserades med liv och lust av 70-talets feministiska författare.
Brøggers läsare och medierna älskade, idealiserade, hatade, åtrådde, demoniserade och skändade hennes textpersona och henne personligen. Hon fick en mångårig stalker för vilken gränserna mellan författaren, den litterära personan och läsaren helt tycktes ha kollapsat, hon fick kilovis med hatpost och beundrarbrev och hon poserade i sina hattar och stövlar och caper, ståtlig och efter en del riktigt otrevlig närkontakt med världen allt bättre på att gardera sig.
Efter att Brøgger 1991 gifte sig och fick barn stängde hon om sitt privatliv. Också den utvalda levnadstecknaren Zeuthens frihet i arkivet är, visar det sig, hårt begränsad. Dagböckerna och breven från hennes liv i äktenskap och moderskap ingår inte i materialet. Mannen och dottern får inte nämnas. Zeuthen lyder.
Ett beslut som befäster bilden av Brøgger som osårbar sexgudinna, av familjelivet som antingen ett helvete eller ett ödeland av beskedliga upprepningar och begränsningar och av medelåldern som ointressant. Det är en statisk och trist konklusion, men som läsare får man respektera att Brøgger värderar familjens hemfrid högre än litteraturen.