Postapokalyptisk gemyt
Inte Margaret Atwoods bästa bok, men en bra läsupplevelse ändå, konstaterar recensenten om den avslutande delen i trilogin om den biotekniska apokalypsen.
Övers. Birgita Gahrton. Norstedts 2015
För oss som tyckte att Syndaflodens år var en lite seg uppföljare till den gastkramande effektiva Oryx och Crake, är MaddAdam en god nyhet. De biotekniska detaljerna må vara oklanderliga, men den är inte stor litteratur – snarare gemytligt medelstor, med skickliga växlingar mellan komik, romantik och action.
Världen som vi känner den har gått under. Mänskligheten har nästan utplånats genom en epidemi förorsakad av ett virus som den ideologiskt och känslomässigt frustrerade forskaren Crake lyckats framställa och sprida med hjälp av lyckopiller som utlovade sexuell extas, födelsekontroll och evig ungdom.
Också sekten Guds trädgårdsmästare som beskrevs i Syndaflodens år har utplånats. De var ett slags ekologiskt inriktad oppositionskultur till det företagsstyrda skräckvälde den ekonomiskt privilegierade Crake vuxit upp i.
I MaddAddam finns bara en handfull människor kvar bland ruinerna av det som varit en civilisation baserad på fossila bränslen och ändlös konsumtion. Och så Crakes humanoider, de milda grönögda crakerianerna med inbyggt solskydd och en fortplantningsfunktion helt befriad från kulturella betydelser.
Det märkliga med denna dystra vision – som dessutom tydligen bygger på biotekniska perversiteter inom det möjligas räckvidd – är den vardagliga, nästan trivsamma stämning som uppstår i beskrivningen av de omaka överlevarnas vardag, i mellanrummen mellan akuta dödshot.
Toby älskar Zeb, han älskar henne tillbaka, och han älskar sin konstiga bror, grundaren av Guds trädgårdsmästare. Och för den man älskar är man beredd att berätta historier och utföra hjältedåd.
Mellan Toby och ett litet crakerianbarn uppstår också ett slags kärlek. Barnets oväntade mottaglighet för symbolfunktioner som bokstäver och berättelser om komplicerade känslor tyder dessutom på att Crakes genetiska skapelser trots allt inte är så renodlade som han kanske hoppades. Det finns alltså en möjlig framtid i bokens värld, och den är inte bara biologisk överlevnad. Berättelserna kommer att finnas, och därmed tolkningarna och missförstånden av det förflutna. Liksom förhoppningarna om framtiden.