Världens bästa operaorkester
Helsingfors Festspel tjuvstartade med gästspel av Wienfilharmonikerna, en av världens förnämsta orkestrar och en enastående musikalisk institution.
Musikhuset 13.6.2015.
På repertoaren hade Wiener Philharmoniker artigt nog Sibelius, vars musik vi visserligen just i år inte är speciellt svältfödda på. Som musikalisk patriot skulle man kanske hellre se att de för fram Sibelius i Mellaneuropa - vilket sker mera sällan.
Under sin pågående Skandinavienturné spelar de även Nielsen i Danmark. Den gemensamma programstommen utgörs av Schuberts tredje symfoni och Beethovens Leonorauvertyr nr 3. I Stockholm bjuder orkestern på Tjajkovskijs Violinkonsert med Nikolaj Znaider som solist. Det hade nog också smakat.
Dirigenten Franz Welser-Möst valde Lemminkäinensviten med motiveringen att den innehåller delar av det som blev kvar av musiken till Sibelius nedlagda Kalevalaopera. Sibelius är enligt dirigenten teatralisk musik och Wiens filharmoniker, som också spelar på Statsoperan, är världens bästa operaorkester.
De fyra legenderna gavs en på många sätt bländande tolkning full av inre skönhet. Vi fick förunderligt djupa färger och ett härligt klingande engelskt horn i Tuonelas svan, silverspröda stråklanger i Lemminkäinen Tuonela och dramatisk frasering i Lemminkäinen drager hemåt. Och vilken härlig blecksektion orkestern har! Vi bjöds på absolut elegans och finess i detaljerna och något generaliserad, välavvägd intensitet.
Denna annorlunda Lemminkäinen hade inte den finska ton och de hårda kanter som många av våra dirigenter betonar. Också balansen mellan instrumentgrupperna kändes ovan ibland och orkesterns drömklang som litet lutade åt Wagnerhållet. Men det är väl dags att erkänna att det inte finns ett enda rätt sätt att tolka Sibelius. Kompositören kan i själva verket ha haft just Wienfilharmonikerna i tankarna då han planerade Lemminkäinen och full av trots kallade sin hjälte för aristokrat. Våra egna orkestrar var vid den tiden knappast förmögna att göra partituret full rätt.
Några hårda kanter fanns det absolut inte heller i samarbetet mellan dirigenten och orkestern. Man kan knappt fatta att Welser-Möst i höstas slog igen dörren och lämnade posten som konstnärlig ledare för Statsoperan. Men med musikerna har han inte haft problem, utan upplever sig i högsta grad som medlem i den filharmoniska familjen. Ett helt annorlunda förhållande lär han ha med sin "egen" Cleveland Orchestra, vars auktoritära musikchef han är sedan 2002.
Wienfilharmonikerna är en helt unik, självstyrd musikalisk institution och i lördags beslutade de bland annat att det inte behövs så mycket repetition inför kvällens konsert. Hela den senare delen bestod av musik som de kan spela briljant i nattmössan. Schuberts tredje symfoni är ett sprakade och humoristiskt verk fullt av ungdomlig livsglädje. De olika instrumentgrupperna, här speciellt träblåsarna, imponerade igen med sin kvalitet. Leonorauvertyren nr 3, som vi fick i stället för en tung wienklassisk symfoni, spelades med jublande behärskning.
Då den fulltaliga publiken eldat upp sig ordentligt kom två extra nummer i stil med Nyårskonserterna, så måste det ju bli: Johann Strauss den yngres Kuss-Walzer och brodern Joseph Strauss For ever - Polka-schnell op.193. Efter detta besök som var wienarnas andra i Musikhuset är det bara att konstatera att filharmonikerna är oslagbara i sin egen repertoar, från Haydn till Puccini.