Filmrecension: Entourage **
Tandlös satir som stryker Hollywood medhårs. Festen fortsätter men känns vid det här laget allt mera desperat.
DRAMA/KOMEDI
Regi och manus: Doug Ellin. Foto: Steven Fierberg. I rollerna: Adrian Grenier, Kevin Connolly, Kevin Dillon, Jerry Ferrara, Jeremy Piven.
För tjugo år sedan medverkade Jon Favreau i Doug Limans Swingers, en film om ett gäng skådespelaraspiranter och andra tomtar som förgäves knackar på dörren till Hollywood.
Samme Favreau har en cameoroll i Entourage, The Movie, men som bekant har livet på skuggsidan nu förbytts i rampljus, i sus och dus (filmen öppnar med en scen från soliga Ibiza). Och de stackars satar som inte personligen kommit i åtnjutande av framgång gör stjärnorna sällskap. Därav filmens och den långlivade HBO-seriens titel: Entourage, följe.
I filmversionen är insatserna, precis som sig bör, större än i tv-serien. Pratkvarnen Ari Gold (Jeremy Piven), den före detta skådespelaragenten, basar nu för en filmstudio. Och när en ny, modern upplaga av Dr. Jekyll och Hyde får grönt ljus går titelrollen till vem annan än gullgossen Vincent Chase (Adrian Grenier).
Det finns bara ett men: killen insisterar på att också regissera skräpet, givetvis med flankstöd från producenten och bluesbrodern Eric (Kevin Connolly). Sedan går det som det går, att budgeten överskrids så det stinker om det.
Det är i det här skedet som Billy Bob Thorntons Texas-baserade oljemagnat och pengkarl skickar sin avkomma (Haley Joel Osment, lillkillen från The Sixth Sense) till västkusten. Sedan är det bara en tidsfråga innan dörren till klipprummet går i lås.
Som bekant är Doug Ellins Entourage inte det första alstret som gjorts i anslutning till den amerikanska drömfabriken. Poängen är att där en Robert Altman i The Player och David Cronenberg i Maps to the Stars sopar golvet med Hollywood och dess excesser (samt konstnärliga kompromisser) stryker man i Entourage medhårs.
Men så är ju detta också en hyllning till den manliga vänskapen och lojaliteten, just det, ja. Som satir är filmen däremot ganska tandlös, låt sen vara att Entourage-gängets liv och leverne har sina komiska sidor.
När Kevin Dillons B-skådis, med Viking Quest-sopan som främsta merit, engagerar sig i telefonsex med en främmande dam slutar det med att den svartsjuka äkta mannen sätter ut snusket på nätet. Ari Gold går på förekommen anledning i parterapi allt medan Eric, den blivande pappan, fortsätter att hoppa från blomma till blomma.
Och vet ni vad: i nåt skede blir det bara för mycket. När Hank Moody (David Duchovny) i Californication knullar sig fördärvad finns där en tragisk nivå men i det här fallet blir det bara tjatigt och tröttsamt. Samt banalt och osmakligt.
Det blir inte bättre av att filmen i termer av handling och intrig inte har så mycket att komma med – eventuellt med undantag för en strid ström av cameos som omfattar namn i stil med Liam Neeson, Mark Wahlberg, Jessica Alba, Pharrell Williams och Kelsey Grammer.
Inte för att det räcker särskilt långt. Festen fortsätter men känns vid det här laget allt mera desperat.