Tori Amos gav flygeln en omgång
Efter fjorton album och 51 fyllda år är Tori Amos röstkontroll och känslighet på en nivå som saknar motstycke inom popvärlden, skriver Janne Strang efter måndagens konsert i Finlandiahuset.
- Bliss
- Suede
- The Power of Orange Knickers
- Putting the Damage On
- Apollo's Frock
- Girl
- Take to the Sky
- In Your Room
- Lust
- Upside Down
- Rattlesnakes
- Here Comes the Rain Again
- Northern Lad
- A Sorta Fairytale
- Indian Summer
- Tear in Your Hand
- Cornflake Girl
- Riot Poof
- Fire on the Side
- Precious Things
Vitsord:
Det var en elegant stämning som mötte en när man trädde in i Finlandiahusets stora konsertsal, en kvart före Tori Amos fjärde konsert i vårt land.
Tidigare har Amos uppträtt på Provinssirock (2007), Pori Jazz (2010) och i Helsingfors ishall (2011) – en trippel i smaklösa omgivningar – men nu breder Alvar Aaltos stiliga konsertsal ut sig både grandios och intim. Kanske minns hon sina förra besök för hon kommenterar också själv den stiliga inramningen.
Och där längst fram på scenen står Tori Amos favoritinstrument, en enorm svart flygel av märket Bösendorfer 290 Imperial. I en intervju för Helsingin Sanomat i lördags berättar Amos om kraften och det sensuella i Bösendorfern – “en som aldrig skulle klara sig på catwalken … hon är ingen modellstorlek”.
Lamporna släcks och en enda strålkastare tänds. Som på gemensam överenskommelse flyger alla de nyss så timida och reserverade konsertgästerna samfällt ur sina stolar och salen erupterar i rop och applåder. Amos ställer sig i ljuskäglan, ger oss en kvick bugning och ett leende, sätter sig framför “den svarta damen” och börjar hamra loss på första sången Bliss. Och favoritflygen förtjänar snabbt sitt namn – dånet och klangen är som från en annan dimension där allt låter som spelat av jättar.
Det samma ska genast sägas om Amos sångröst också. Det är en insikt som man gång på gång under kvällen får skäl att återkomma till.
Det råder ingen ömsesidig respekt mellan de två damerna på scen. Tvärtom visar den lilla rödhåriga sin något större musikaliska partner exakt vem som bestämmer – Bliss avslutas med ett knytnävsslag rakt i frontpanelen på 290:an, och det är inte sista gången under kvällen den gamla österrikaren får agera slagverk. Särskilt i rytmiska Take To The Sky smäller hon ordentligt till den med högern medan vänster hand gör basmelodin, och jag undrar om hon inte försäkrat dom där händerna?
Bakom sig har Tori ställt upp en synth för att variera dynamiken i låtarna, och det funkar utmärkt. Också då hon ibland väljer att spela både på flygeln och synthen samtidigt.
I tajta blåjeans, snärtiga högklackade (hon är tokig i skor) och blå särk sitter hon bredbent mellan de bägge klaviaturen och sjunger än i den ena, än den andra mikrofonen, ler mellan fraserna mot publiken – jag svär, det var mig hon tittade på – och tindrar med sina alvlika ögon bakom de stora hipsterbågarna.
Och om jag koncentrerar mig för mycket på det visuella är det bara för att hennes stämma redan smält ner alla kroppsliga funktioner och det enda som inte rubbar harmonin är att glo rakt i solen med ögonen på vid gavel.
Redan i tredje sången The Power Of Orange Knickers öppnas tårkanalerna hos bänkgrannen. Först torkar 30-åringen till vänster om mig tårar, sen damen till höger med näsduken, och jag känner att jag kanske ändå inte riktigt kommer åt det sublima och själasnörpande i Tori Amos texter.
Och på tal om texter spelar hon några så gamla låtar att hon tagit lyriken med sig på en bunt A4:or som hon konstant glömmer på fel piano. Men pauserna då hon avbryten för en sekund, sträcker sig efter dem och släpper ur sig ett “oh fuck” river bara ner ännu större applåder.
För oss som inte mer än vadat ut till knäna i Tori Amos känns det fräscht att bland de oerhört vackra men till arrangamangen rätt så liknande numren också höra hennes versioner av Depeche Modes In Your Room och Eurythmics Here Comes The Rain Again. Och ja, hon ger både Dave Gahan och Annie Lennox en rejäl utmaning. Särskilt Lennox verkar Amos njuta av att överträffa i volym och dramatik.
Det starkaste numret för kvällen blir i mina öron ändå Northern Lad, där Amos verkligen får sjunga ut. För det ska sägas att det återhållsamma och väna, ibland nästan passivt aggressiva uttrycket som hon gjort till sitt varumärke, funkar efter en timme som en tryckkokare inom mig – utan urladdning hade denna northern lad gått hem med käkarna sammanbitna och tänderna gnisslande.
Tear In Your Hand avslutar det egentliga setet och redan medan den tonar ut rusar publiken igen, alla som på given signal, upp ur stolarna och fram till scenen för att klappa in henne för encoren. Cornflake Girl, Amos kanske mest kända sång, får Finlandiasalen i dans, och intensiteten stegras ända fram till avslutande urstarka Precious Things.
Nästan två timmar efter att lamporna släckts tänds de igen, och på vägen ut ser man många som bara tittar på varandra och ler. Som om vi alla visste att vi bevittnat något speciellt.
--
Tori Amos ger en andra konsert i Finlandiahuset tisdag 9 juni kl 20. Lyssna på måndagens låtlista via Spotify här!