Två olika jazzvärldar
Festivalen i Kervo har i över tjugo år bjudit på jazzens friare stilar. På lördagen hördes nordiskt samarbete och traditionellt spirituellt Chicago-sound.
Trumpetaren Verneri Pohjola hade samlat ihop ett band med musiker från Danmark, Norge, Island och Finland. På scenen fanns en övertygande samling slagverk förutom det obligatoriska trumsetet. Bakom och framför slagverken arbetade den utmärkta Lisbeth Diers från Danmark. Klockspel och en ovanligt stor bastrumma fanns bland instrumenten.
De övriga musikerna var Daniel Herskedal, tuba, Sigurdur Rögnvaldsson, elgitarr och Antti Lötjönen, kontrabas.
Kvintetten spelade musik av samtliga medlemmar. De inledde med Diers Flageolet Stream med distinkt rytm och dynamisk trumpet av Pohjola. Rögnvaldssons The Lonesome Mame började i rubatorytm med övergick till puls och energi, från mörker till ljus. I stycket hördes suboktaver från tuban, det lät som två toner samtidigt. Även skickliga koloreringar från Diers cymbaler hörde till.
Mera tuba blev det i Herskedals Slow Eastbound Boat. Båten puttrade fram genom handtrumning i 5/4 takt. Man undrar hur det är möjligt att spela så smidigt med ett till synes så otympligt instrument som en tuba. Rögnvaldssons soloarbete förde tidvis tankarna till Raoul Björkenheim.
Lötjönens Isla är ett långt och stort stycke med långsam utveckling, men är ändå händelserikt. Ornette Colemans What Reason Could I Give framfördes i trioform.
Det fanns mångsidighet inom de långa styckena, men de olika styckena var kanske aningen för lika gällande känsloskala och dynamik.
Grönsaksförsäljarnas utrop
Black Motor från Tammerfors samarbetade med saxofonisterna Ernest Dawkins och Jouni Tane Kannisto. Dawkins kommer från Chicago och Kannisto är känd bland annat från Sound & Fury. I detta sammanhang bestod den svarta motorn av kontrabasisten Ville Rauhala och trumslagaren Simo Laihonen.
Dawkins har under senare år komponerat större verk inspirerade av bland annat Martin Luther Kings kända tal och det brutala mordet på tonåringen Emmett Till, ämnen som verkar vara lika aktuella i USA i dag som då.
I Kervo var det fråga om sedvanligare stycken med stor drive. Som vanligt, då det gäller Dawkins, fanns olika afroamerikanska stilar med i spelet. Rytmiskt gick det från friare pulsering till tvättäkta hardbop, fast då man boppande var det sällan fråga om sedvanliga melodifraser.
Dawkins sjöng även en blues. Texten var hopplockad på plats och ställe av vanliga fraser som Everyday i have the blues eller I rather drink muddy water.
I ett stycke, som saxofonisterna beslöt på scenen att kalla för Lowdown Chicago klev Dawkins ned från scenen, utrustad med både alt- och tenorsaxofon vilka han spelade samtidigt. Den sympatiske saxofonisten berättade att musiken grundade sig på grönsaksförsäljarnas utrop i ungdomens hemstad.
Bandet spelade fantastiskt. Kannisto nästan stal scenen genom sina idérika solon på tenorsax, klarinett och basklarinett. Rauhala och Laihonen är verkliga toppförmågor. Rauhalas spel är höjden av elegans – man kunde när som helst göra en film av bara hans scenutstrålning. Laihonens spel är inspiration och interaktion för hela slanten.