Musikrecension: Belcanto-tenorernas regerande kung
Peruanske tenoren Juan Diego Flórez bjöd på en härlig konsert på Finlandiahuset tillsammans med amerikansk-italienske pianisten Vicenzo Scalera i fredags.
Sånger och arior av Tosti, Rossini, Offenbach, Duparc, Massenet, Gounod, Verdi och Lara. Vincenzo Scalera, piano. Finlandiahuset 29.5.
Peruanen och världsmedborgaren Juan Diego Flórez är utan tvekan den regerande kungen bland belcanto-tenorerna i världen. Sedan genombrottet 1996 i Pesaro har man sett honom briljera i de knepigaste tenorrollerna av Bellini, Donizetti och Rossini på de stora operascenerna och tv. Smakbitar ur denna repertoar och en stark dos personlig scenisk charm bjöd han på vid sin konsert i Finlandiahuset.
Att hitta lämpliga helheter med pianoackompanjemang för hans rösttyp (”leggiero”) är inte någon självklarhet. Han började med tre stiliga antika arior som han sjöng linjeskönt med underbar behärskning och delikata betoningar. Här bjöd han frikostigt på sin smala, utsökt skönt klingande stämma som klokt undvikit alla utflykter i den litet tyngre repertoaren.
Ännu mera intensitet och omedelbar inlevelse blev det i tre sånger av Paolo Tosti, där han i stället för robustare tenorrösters mustiga kraft gav sin egen engagerade frasering och en viss andlös förväntan, men kanske ändå utan ett riktigt honungslent pianissimo. Sedan fick det bli operaarior med piano. Hans tolkning av Rossinis Turken i Italien hade en enastående smidighet och ett flyt som gjort honom berömd.
Gnistrande humor
Före pausen berättade han att han var lite indisponerad. Jag hörde på omvägar att han drabbats av björkallergi och att han tidigare på dagen inte fick ett ljud ur sig.
– Don’t worry, försäkrade han, det skall nog gå bra med professionalism (och lyckad medicinering). Sista numret före spausen bytte han ut till Paris entrésång ur Offenbachs Sköna Helena, som han gjorde med gnistrande humor. Den finns också på hans senaste skiva som heter L’amour.
Efter pausen kom fyra sånger av Henri Duparc som var nya för honom. Han tycks leta efter lämplig konsertrepertoar och visst sjöng han dem bra men ändå inte unikt. Sedan blev det fransk opera som han numera är allt mera inriktad på. Han utformade musiken och franskan i Massenets Werther och Gounods Romeo och Julia till magisk poesi tillsammans med sin utmärkte amerikansk-italienske pianist Vincenzo Scalera. Romeos cavatina gjorde de extremt långsamt – Flórez, 42, med mera kraft i mellanläget än han hade vid yngre år och med läcker, slank och välsittande höjd.
Det blev en härlig konsert där man ändå kanske hade hoppats på ännu mera figursång som är hans stora specialitet. De tre extranumren fick välförtjänta stående ovationer: en peruansk sång (Marinera), La donna è mobile (Rigoletto) med humor och fyndig interaktion med publiken och slutligen Granada av mexikanen Augustin Lara med lekfull elegans.