Musikrecension: Mellan skuggor och ljus
Tryggaste tänkbara tongångar gällde när Miguel Harth-Bedoya dirigerade HSO i fredags.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent: Miguel Harth-Bedoya. Solist: Emmanuel Pahud, flöjt. Sallinen, Ibert, Brahms. Musikhuset 29.5.
Radions symfoniorkester uppmärksammade nyligen Aulis Sallinen, som i april fyllde åttio, med ett framförande av storverket Livets och dödens sånger, medan Helsingfors stadsorkesters bidrag till det musikaliska presentbordet visade sig vara av betydligt anspråkslösare art.
Orkesterpreludiet Shadows (1983), ett förstudium till operan Kungen beger sig till Frankrike, är i och för sig ett fängslande suggestivt och på typiskt sallinenskt vis melodiskt slagkraftigt och briljant orkestrerat verk, som självfallet borde höra till den inhemska orkestrala standardrepertoaren.
I Jacques Iberts äktgalliskt spirituella flöjtkonsert från 1934 är skuggorna dock effektivt skingrade och av Berlinfilharmonikernas soloflöjtist Emmanuel Pahuds elegant virtuosa och enormt behagligt klingande framförande att döma är detta musik som är lika skickligt designad för solisten som för lyssnarens öron.
Levande klang
Peruanen Miguel Harth-Bedoya hör till stadsorkesterns populäraste regelbundet återkommande dirigentgäster, som för det mesta brukar bjuda på spännande tongångar från hemkontinenten. Den här gången var det dock tryggaste tänkbara tongångar från publikens hemkontinent som gällde i form av Brahms fjärde symfoni med sitt fascinerande spel mellan skuggor och ljus.
Stycket hör av allt att döma till Harth-Bedoyas personliga favoriter – han dirigerade utantill – och tolkningen föreföll gediget analyserad och balanserad. Tempona kändes naturliga och HSO-klangen var, liksom för det mesta i den här repertoaren, levande och väl differentierad även om man nyttjade fullstor stråkbesättning.
Brahms fyra hör dock till de symfonier som även Musikhuspubliken vid det här laget börjar kunna utantill och nog känns det som om man, liksom RSO förra veckan, missade ett ypperligt tillfälle att göra någon av Sallinens alltför sällan spelade symfonier. Femman, liksom Shadows skriven för Rostropovitj och hans Washingtonorkester, hade onekligen suttit speciellt bra i sammanhanget.