Musikrecension: Raffinerad säsongsavslutning
Tapiola sinfonietta presenterade i torsdags två relativt sällan hörda och ett relativt ofta spelat verk.
Tapiola sinfonietta. Dirigent Antonello Manacorda. Solist Anu Komsi, sopran. Stravinsky, Lutoslawski, Mozart. Tapiolasalen 28.5.
Igor Stravinskys Apollon musagète bildar enligt vissa, tillsammans med Oedipus Rex och Perséphone, en del av tonsättarens grekiska trilogi med tre verk tillkomna i slutet av 1920- och början av 1930-talet under hans neoklassiska period. Apollon musagète är, som så mycken annan musik av Stravinsky, balettmusik, men till skillnad från exempelvis Våroffer och Eldfågeln är Apollonmusiken anmärkningsvärt tam, något som torde ha att göra med hela Stravinskys stil från den här tiden. Visst finns här ett antal välvalda fyrklanger som sammanfogas till en tät, lätt dissonant väv, med både struktur, skruv och sötma. Ändå känns musiken på något sätt distanserad och åtminstone undertecknad känner hur att man saknar de sceniska händelserna på ett annat sätt än i mästarens tidigare baletter som står utmärkt på egna ben.
Witold Lutoslawskis Chantefleurs et chantefables omfattar nio tonsatta små berättelser kring flora och fauna baserade på några dikter av den franska surrealisten Robert Desnos som avled i tyfus i Theresienstadt strax efter krigsslutet 1945. I Lutoslawskis sångsvit, från slutet av hans karriär, är musiken genomgående bärande och intressant. Uttrycket är mångskiftande och dikternas ofta charmanta natur avspeglar sig i en tindrande färgrik orkestrering som förgylls av Anu Komsis sopranstämma. I den här repertoaren sitter hennes sång utmärkt och när hon dessutom bemästrar utmaningen att vackert forma de många och långa, höga pianissimotonerna kan man rofyllt luta sig tillbaka och njuta av dramatiken i sången om alligatorn eller den färggranna livfullheten och vibrerande orkestreringen i avslutande Fjärilen.
Och vad passade väl bättre för Tapiola sinfonietta än att avsluta vårens sista konsert med Mozarts sista symfoni. Italienske dirigenten Antonello Manacorda tycktes göra allra starkast ifrån sig i Jupitersymfonin som han dirigerade förtjänstfullt utantill. Speciellt fäste jag mig vid de många omsorgsfullt utmejslade fraserna och detaljerna. Spelet var distinkt och energiskt från hela orkesterns sida och Antti Tikkanen gjorde en förtjänstfull insats som gästande konsertmästare. När valda instrumentgrupper dessutom spelade med tidstypiska instrument var resultatet än mer tilltalande.
Publicerad i HBL 30.5.