Konstrecension: Framåt, arbetsmyror!
Julian Opies verk är mer mångtydiga än den livlösa, mekaniskt framställda ytan ger sken av.
Helsingfors Konsthall, Nervandersgatan 3. Till 9.8.
Vid första anblicken är Julian Opies utställning på Konsthallen en ganska simpel samling datorgrafik. Stora bilder på gående människor i starka färger omgärdade av svarta konturer associerar till reklamtavlor. Man ser en platt och plastig värld av oberörda figurer på väg mot ett okänt mål.
Ett rum ställer gammalt mot nytt. Tre porträtt i mosaik ger en kontrast till stora skulpturer och reliefer i glasfiber och harts. Mosaikversionen av Ellie är ett tidlöst porträtt, som relief påminner hon mer om en seriefigur. Trots att formspråket egentligen är förenklat på samma sätt blir bilden så mycket mer levande i mosaik där ingen bit är den andra lik.
Det levande, mänskliga och historiskt hållbara ställs mot en artificiell nutid, med en form som snabbt kommer att föråldras.
Men riktigt så enkelt är det inte.
I nästa rum är motiven betande får, guppande båtar och simmande fiskar. De kan ses som en kontrast till den del av utställningen som främst visar människor som oavbrutet promenerar rakt fram. Ibland är de animerade, ibland som stillbilder. Det finns ingen miljö, människorna är inte i kontakt med sin omgivning.
Olikt fåren som oupphörligt skannar marken på jakt efter godbitar nosar människorna inte omkring. Som programmerade rör de sig framåt utan att komma någonstans. Som en fårskock kunde man säga, om inte fåren på den här utställningen framställts som aningen mer medvetna varelser.
De gående människorna har titlar, yrkestitlar. Sekreterare, detektiv, musiker. Det förvandlar dem till fungerande maskiner, arbetsmyror med tidsenliga accessoarer: handväska, telefon, vattenflaska.
Till och med de förtöjda båtarna som guppar på havet har större rörelsefrihet.
Som en underliggande betydelse kan man tänka sig en catwalk. De gående uppträder i sin yrkesroll, framåtsträvande och möjligen framgångsrika. Också några rörliga porträtt handlar om att visa upp sig. De tar upp mänskligt beteende vid fotografering: ett leende, en blick som irrar, ett sökande efter den fördelaktigaste vinkeln.
En eventuell osäkerhet kan botas genom att hålla blicken fäst i fjärran och fötterna i rörelse.