Katharsiskt om kulturtanten
Aukko (Öppning) är en hyllning till kulturtanten, en bildad, noggrann dam, med passionerat glödande kinder och fotriktiga hälsosandaler.
Text: Salla Viikka. Regi: Piia Peltola. Scenografi: Tinja Salmi. Kostym: Tellervo Syrjäkari. Ljus: Olivia Pohjola. Ljud: Kirill Lorech. På scenen: Henna Hakkarainen, Julia Lappalainen, Jouko Puolanto. Föreställning på Teater Takomo 27.5.
Hon är kulturbärare. Medaljen som glimmar på den grå koftan är ett bevis på hennes gärning – den har hon förvärvat för sina trettio år i tjänsten på Kulturarkivet. I själva verket har Henna Hakkarainens samvetsgranna arkivarie samlat ihop ett helt författarskap – Den Stora Poetens – i kartonglådorna som reser sig bakom Teater Takomos läktare.
Salla Viikka har skrivit en rolig och nattsvart feministisk komedi med katharsisk effekt. Vi får både skratta och gråta åt de strukturer som gynnar vissa och stänger ut andra, åt den föränderliga arbetsmarknad där man blixtsnabbt förbrukas och förlorar sitt värde.
Aukko (Öppning) är en hyllning till kulturtanten, alldeles fantastisk i Henna Hakkarainens exakta gestaltning. Hon är en bildad, noggrann dam, med passionerat glödande kinder och fotriktiga hälsosandaler. Hon har fört kulturarvet vidare i sina papplådor, till och med överlevt digitaliseringen och nu väntar hon på vändpunkten – ska hon äntligen få skriva den där stora biografin över den stora poeten?
Men in kommer praktikanten Anna (Julia Lappalainen) med yogamatta och sojakross, charmar den tanklösa chefen Erkki (Jouko Puolanto) och hotar med att sno arkivariens livsverk. Nu ska hon, uppkomlingen, skriva avhandling, till och med en biografi utifrån allt det material som arkivarien i tolv år samlat in, dammat av och nogsamt organiserat.
Generationsdrama
Med sin regi understryker Piia Peltola den absurda, surrealistiska och samtidigt fullt igenkännbara värld som Viikka skapat i sitt underfundiga textbygge. Pjästitelns ”öppning” syftar på de Alice i Underlandet-aktiga kaninhål som erbjuder utväg ur verkligheten när allt är förlorat.
Pjäsen leker med generationskonflikter och driver med åldersstereotypier. Publiken får identifiera sig med både novis och nestor och all den vanmakt rollerna medför.
Andra akten kastar om positionerna. Nu möter vi Anna Lappalainens unga, utbrända kampanjarbetare som ger sitt allt för att politikern Erkki (Puolanto igen) ska väljas in i riksdagen. In på partikansliet klampar kommunikationsproffset Tanja (Hakkarainen), en fräsig femtiotaggare med alla de rätta kontakterna. Hon ser minsann till att utnyttja de sista dropparna av sin unga adepts flit.
Erkki kommer undan
Könsroller synas humoristiskt i sömmarna. Bossen Erkki behöver bara ta på sig en ful blommig skjorta för att anses fräsch och ungdomlig. Och politikern Erkki har åkt fast för doping under sin skidkarriär, mutor under sin politiska karriär och ändå älskas han innerligt av hela väljarkåren.
Alla personer är på sitt sätt fullkomligt hjärtskärande, i hög grad tack vare skådespelarnas gedigna hantverk. Hakkarainen är en otrolig komedienn, Julia Lappalainen får fram den unga projektanställdas puttrande ilska och Jouko Puolanto förkroppsligar sinnebilden av gammelgäddan som trots sanslöst dåligt omdöme aldrig tappar status.
Peltolas regi är ställvis yvig och Viikkas text tematiskt spretande, men visst har de skapat en rörande och rolig komedi full av genialiska impulser.