Musikrecension: Mysig ökenpop
Sahrawi-sångerskan Aziza Brahim bjöd på behagligt sväng som ändå inte lyfte särskilt högt.
Världen i byn 23.5.
Aziza Brahim föddes 1976 i ett flyktingläger i Algeriet, dit modern varit tvungen att fly undan marockanska trupper som invaderat Västsahara. Hon har definierat sig som en modern nomad.
Den första flytten från flyktinglägret bar till Kuba i egenskap av musikstipendiat. Men på grund av att ön just då låg i en extremt djup ekonomisk svacka, fallerade kursschemat och Brahim blev tvungen att avbryta studierna och återvända till flyktinglägret. Där mognade slutligen tanken om musikeryrket.
Från och med år 2000 har sångerskan bott i Spanien. Hon har utkommit med tre väl bemötta album och har spelat med i den spanska filmen Wilaya som handlar om en sahrawifamilj på flykt. I sin musik behandlar Brahim både personligt och kollektivt traumatiska händelser. Hon flaggar synligt för frihet, jämlikhet och för sitt folks rättigheter.
Med sina popbetonade låtar tangerar hon betydligt mer västerländsk jargong än till exempel ökenbluesens tungviktare Tinariwen. Under lördagens Världen i byn-spelning upprädde sångerskan med ett fyramannaband som lät nästan ännu mer slipat än på senaste skivan Soutak (din röst). Från scenen strömmade spanskinfluerade klanger med lätt funkbas som jämnt drev musiken framåt. Svänget smittade av sig och satte en del av festivalpubliken i gungning. Kombinationerna av sahrawisång, spanskt och latinamerikanskt klingade luftigt och Brahim sjöng beundransvärt avspänt och ibland nästan drömskt romantiskt. Gitarristerna, varav den ena spelade på en elektroakustisk och den andra på en helakustisk variant, dekorerade låtarna stiligt. Bandet utstrålade pålitlig professionalism men överraskade endast få gånger med originalitet.
Mer än hälften av konserten löpte med poplåtar som fungerade ypperligt i den soliga sena eftermiddagen. Det jämna medeltempo-mysandet var exakt rätt i stunden, men småningom uppenbarade sig också mera rent arkaiska sahrawilåtar på repertoaren. I dem lät sången betydligt spontanare än i popalstren, och de gånger melismerna tog vid, skönjdes sahrawimusikens magiska väsen klarast. Under konserten hördes i och för sig inga direkt svaga låtar, men lite mer framfusighet i ansatsen eller kontraster i mysandet skulle ha gett musiken ett högre lyft.
Av lördagens övriga Världen i byn-artister lyste framför allt danska gruppen Klezmofobia som vann publikens hjärta med sin energiska hålligångmusik.
Publicerad i HBL 26.5.