Skivrecension: Folkmusikalisk fullträff
Trion Celenka imponerar från första stund på sin debutskiva.
(Kuu Records)
Se här ett gäng som vispar ihop finländska folkmusikingredienser med Balkantongångar och musicerar av hjärtans lust, utan att ge avkall på några kvalitetskrav. Karelen, Ingermanland och Vita Karelen möter här Rumänien och Bulgarien. Flera av Balkansångerna är översatta till finska – ett lyckat val med tanke på den inhemska publiken. Man har också på ett lyckat sätt fångat spelmansstämningen i dem, med lite gammaldags, mustiga ordval. De flesta Balkanlåtarna är relativt okomplicerade vad gäller taktart (enklare för finnarna att stampa takten), men också lite hjärngymnastik ingår.
Balkanintrycken är charmerande, speciellt i form av Jarkko Niemeläs finfina trumpetfraseringar. Ibland smattrar trumpeten på i virtuoshastighet, men ibland bjuds det på enkelt, lugnt och unisont med sången, lika skönt även det. Niemelä är bekant från Jaakko Laitinen & Väärä Raha, som också kombinerar Finland och Balkan. Där representeras Finland av smäktande schlager, medan Celenka har valt kraftfullare tongångar och mer genomträngande folksång.
Också Emmi Kujanpää (sång och kantele) verkar i en annan Finland-Balkan-ensemble, Finno-Balkan Voices, vars kombination av folksång från de båda länderna naturligt nog har många gemensamma drag med Celenka. Bägge bjuder till exempel på en komposition av Kujanpää som förutom två musikstilar kombinerar två språk. Men till skillnad från Finno-Balkan Voices’ stilfulla och kontrollerade vokalmusik med bitande stämmor är Celenka närmare mustig spelmansmusik, oftast fartfylld och med avslappnad grundstämning. Vissa lugnare nummer finns också med, Kujanpää övertygar till exempel i bulgariska Male le stara. Kantelen används rätt sparsamt men sitter bra då den finns med.
Trion kompletteras av fenomenala Eero Grundström (tramporgel, sång, munspel), en alltid lika inspirerande musiker. Tramporgeln är det drivande instrumentet hela skivan igenom, vilken fräs! Grundström tar i för allt vad tygen håller och hinner förutom med rullande, stundvis vilt ackompanjemang också med virtuosa små trudeluttar i höger hand.
Alla tre musiker sjunger med den äran, vilket är uppiggande! Man får till stånd ett mäkta fylligt sound med tre röster och tramporgel, de andra instrumenten bjuder på festlig guldkant. Styrkan i sången imponerar ofta, men ibland blir fraseringen kanske på gränsen till styv. Kujanpääs solon bjuder på en fin kombination av styrka och sårbarhet, vilket berör.