Skivrecension: Bäst framåt småtimmarna
På den nya liveskivan bjuder Cohen på udda tagningar från senaste turnén.
(Sony)
För väldigt länge sedan gav jag en recension av en Leonard Cohen-konsert rubriken ”nålen som aldrig föll”. Jag avsåg antagligen att något hela tiden tycktes vara på väg, utan att ändå någonsin hitta fram. Det här irriterade mig då, men i dag inser jag att jag egentligen inte förstod vad det handlade om. När Cohen står på scenen är själva idén just att den stillsamt vibrerande stämningen ska hålla lyssnaren i sitt grepp, och att det också ska vara tillräckligt – någon klimax behövs helt enkelt inte.
Det här påminns jag om i och med nya Can’t Forget, en liveutgåva av annorlunda slag än de övriga – lite för många – konsertskivor han släppt under det senaste decenniet. Här bjuds på tagningar från den aktuella Old Ideas-turnén, men inte en enda av låtarna från den skivan är med – och inte heller några klassiker, förutom Joan of Arc (som får ett lyft via systrarna Webbs vackra röster). I stället blir det en rad udda nummer, av vilka fyra är tidigare helt oinspelade och hälften tagna från olika soundcheck.
Det kunde ha blivit en skiva enbart för de verkliga fansen, men nu är i varje fall den speciella intimitet och laddning Cohen så elegant manar fram så hypnotisk att musiken – som mest lämplig framåt småtimmarna – säkert är relevant för vem som helst. 80-åringen omger sig med skickliga, lyhörda musiker, och har själv med stigande ålder blivit bara mer sensibel och kommunikativ.