Skivrecension: Brahms gånger tre
Det är kammarmusicerande på högsta tänkbara nivå när Christian Tetzlaff, Lars Vogt och Tanja Tetzlaff spelar ihop.
Christian Tetzlaff, violin, Tanja Tetzlaff, cello, Lars Vogt, piano. (Ondine 2 CD)
Egentligen skrev Brahms fyra pianotrior. H-durtrion var betydligt mer vildvuxen i originalversionen från 1854. Den avsevärt kortare, på ett genomgripande sätt reviderade versionen från 1889 visar ändå tydligt hur mycket av den mogne Brahms uttrycksmässiga arsenal som existerade redan över tre decennier tidigare, även om han med åren blev mördande effektiv i den sköna ”kill your darlings”-konsten.
H-durtrions definitiva upplaga tillkom alltså tre år senare än den tredje trion i c-moll – Brahms mästerverk i genren – som nog så tydligt demonstrerar vilken komprimerandets mästare det hade blivit av den i sin ungdom så yvige vildhjärnan. Passionen är dock intakt, även om numera inte sällan i första hand under ytan bubblande.
Den andra trion i C-dur, komponerad 1882 mellan andra pianokonserten och tredje symfonin, har kanske fallit aningen i skymundan av sina emotionellt mer extroverta syskonverk, men är de facto ett ypperligt exempel på Brahms tematiskt och texturmässigt mest fullödiga kammarmusikaliska ådra.
Radarparet Christian Tetzlaff och Lars Vogt, som tidigare spelat in Mozarts och Schumanns violinsonater för Ondine, får här sällskap av Christians syster Tanja Tetzlaff och resultatet är kammarmusicerande på högsta tänkbara nivå. Tolkningarna är härligt rättframma, tempona skönt rörliga och de emotionella och analytiska elementen förefaller i det närmaste optimalt balanserade.