Nura Farah: I öknen och nära oss
Somalisk-finska Nura Farahs första och förhoppningsvis inte sista roman är ojämn men intressant och sinnligt gestaltad.
Nura Farah kom som 13-årig flykting från Somalia till Finland i början av 90-talet, och arbetar i dag som laborant på Livsmedelsverket.
Hennes roman Aavikon tyttäret (”Öknens döttrar”) är ojämn men intressant och bitvis gnistrande begåvat skriven. Den utspelar sig i 50-talets Somalia, i ökenbyar bland kameler, kringridande kameltjuvar och oförklarliga stamfejder.
På ett väldigt skickligt sätt beskriver Farah konkreta men samtidigt symboliskt betydelsefulla vardagsdetaljer i huvudpersonen Khadijas liv. Mamman Fatimas hårda händer som rakar hennes huvud när hon är liten, sanden som den svartsjuka förstahustrun Luul blandar i hennes kamelmjölk när hon tvingats gifta sig med Kayse Libaax – vi kan föreställa oss förnimmelserna. Eller hur det känns, låter, doftar när regnet efter torkan äntligen kommer och man får dricka, plaska, tvätta sig av hjärtans lust.
Farah har ett ledigt och självklart dubbelseende som gör hennes bok väldigt intressant att läsa här och nu; bilden av den somaliska öknen för 60 år sedan lägger sig ovanpå bilden av universella känslor av längtan, rädsla, äckel, medlidande. I finländsk litteratur är vi inte bortskämda med sådan kulturell mångsidighet.
Språket snubblar ibland på klumpiga formuleringar som hade varit väldigt lätta att redigera bort. ”Khadija nautti pukeutua sievästi” står det i det sidombrutna läsexemplar jag fått, men det kunde ha stått ”... nautti kun sai pukeutua ...”, och liknande saker.
Uppväxt och hederns pris
Aavikon tyttäret är ingen crash course i somalisk kultur trots att den är informativ. Den är också en uppväxtroman. Långt borta i tid och rum men psykologiskt alldeles nära oss upplever Khadija sin längtan efter ömhet från mamman, som hårdnat i sin sorg över makens och sonens död. Jag tänker på Ulla-Lena Lundbergs Kungens Anna eller Is, med sina grymma modersporträtt av kvinnor som sörjer sina män så mycket att de inte orkar älska sina barn.
I intervjun i Hbl (6.2) sade Nura Farah att somaliska män i Finland oftare än kvinnorna motsätter sig att deras döttrar omskärs. Kvinnorna ”oroar sig för sina döttrars heder”.
Omskärelsen beskriver Farah åskådligt, grymt och kort, på ett sätt som man har svårt att glömma. Men själva övergreppet är bara en del av problemet. ”Hur kan de?” är en adekvat reaktion på den här sedvänjan, ivrigt praktiserad av dem som bäst borde veta hur hemsk den är, nämligen de vuxna kvinnorna. Och Farah besvarar den på ett sätt som jag inte stött på tidigare. Hon visar genom några enkla scener ur småflickornas liv hur föreställningar om renhet, heder och skam skrivs in i varje kvinnas djupaste självförståelse, och hur de därför kan bli svårutrotade just hos dem. En flicka som inte skurits sönder och sytts ihop igen är smutsig, kintirley, och det kan vem som helst se för hon kissar fritt så det strittar, ”upp i ansiktet på din döda far”, säger mamma och de andra. En ren och ärbar flickas kön är slätt som en handflata, ur dess lilla hål sipprar kisset återhållet och diskret. Så grym, och så offentlig, är skammen redan långt innan sexualiteten – männens blick och behov – kommer in i bilden.
Hustrur emellan
I sin avsmak för sin medelålders friare Keyse Libaax, Lejon-Keyse, reagerar Khadija som vilken tonårsflicka som helst inför hans alltför gamla kött och det krusiga håret på hans bringa. Men makt och pengar – eller kameler – är starka argument för en ensamstående mor som har en vacker och duktig flicka att gifta bort.
Det intressanta psykologiska dramat i Khadijas äktenskap utspelas emellertid inte alls mellan henne och maken. Hon börjar stå ut med honom, och han är rätt hygglig, mera romantiskt än så blir det inte. I stället är det försoningen med den olyckliga Luul som blir spännande att läsa om, inte minst den roll som Khadijas barn spelar i den processen.
Sedan kommer det fler och fler barn, nationsgränser dras, Ogaden blir etiopiskt, Somalia blir självständigt, Khadija bekantar sig med stadens asfalt och butiker och lär sig nya ord: fosterland, modernitet, demokrati.
Hur går det sen?
Farah tar alltså sitt stoff ur sådana erfarenheter som en del av dagens somaliska far- och mormödrar i Gårdsbacka och Gräsviken bär på. Tyvärr förlorar berättandet sin intensitet mot slutet. Berättarkliven blir för långa över stoff som kräver historisk bakgrundskunskap som jag saknar.
Men jag vill absolut läsa mera. Hur går det för Khadijas dotter som vill gå i skola, eller hur drabbas familjen av inbördeskriget, vem hamnar i landsflykt? Hur spänner en gammal kvinnas minnen från ökenidyll, över krig och flyktingmottagningar, till acklimatiseringen i ett tyst och kallt Helsingfors?
Jag tror att Farah har förmågan gestalta det första föräldramötet, det första tvättstugegrälet och de smärtsamma diskussionerna om flickors frihet och ansvar i en helsingforsisk förort på en prosa som vi verkligen behöver. Jag hoppas hon gör det snart.