Musikrecension: Fyrtio år i Esbo och fyrahundra år i historien
Visst var det en skojig, och fullkomligt logisk, idé att utforma Musikinstitutet Kungsvägens 40-årskonsert som en musikalisk resa genom tid och rum.
Medverkande: Elever och lärare vid MIK. Konferencier: Paavo Kerosuo. Videoinslag: Joel Rahkonen. Esbo kulturcentrum 20.4.
Den av kvällens energiske konferencier Paavo Kerosuo manövrerade tidsmaskinen tog oss behändigt till olika århundradens 70-tal för att slutligen landa i 1970-talet och Esbobygdens musikskolas födelse.
Någon tvättäkta renässans hade man i och för sig inte lyckats fiska fram, men den folkliga Kling klang, klockan slår/Stekta harar, frejdigt framförd av de yngre årgångarna, kan väl tänkas ha någon rot i den här tiden. Bernardo Storaces Ciaccona var däremot stadigt förankrad i italiensk högbarock och även om improvisationerna kring bastemat kunde ha tagit ut svängarna ännu mer var det en rörelse i rätt riktning.
Mozart, ävenså kreerad av Kerosuo, hade år 1774 nyss stiftat bekantskap med sitt favoritinstrument och klarinettkonserten låg 17 år fram i tiden, vilket inte hindrade Sebastian Brenner att tillsammans med Hannu Norjanen och Capella göra en utsökt smakfull version av långsamma satsen. Hundra år senare filade Georges Bizet på en opera som han aldrig kunde ana skulle bli världens populäraste och operastudion gjorde, med Teresa Wikström (Carmen) och Roberto Cacciatore (Escamillo) i spetsen, en snärtig miniscen med bland annat Habaneran och Toreadorarian.
Nostalgiskt 70-tal
Ett jubileum utan mångåriga rektorn Kjerstin Sikström är självfallet otänkbart. Hon ledde Serena i förtjänstfulla framföranden av Jukka Kankainens damkörsklassiker Waltarisvit samt Lasse Mårtensons undersköna Prästkragen, med Jennifer Holmberg som känslig solist, innan det medelst Nino Rotas oförglömliga tema ur Gudfadern var dags att landa i det mer populärkulturellt färgade 70-talet.
Från John Williams Imperial March via bland annat Another Brick in the Wall och några Abbanummer till Stevie Wonders Happy Birthday var det härligt nostalgiska 70-talstoner som gällde och om man skall lyfta fram någon enskild prestation får det bli unga Francine Mabinda Kinzumbas (lägg namnet på minnet!) sagolika tolkning av Jackson 5-hiten ABC.
Norjanen höll den stora jubileumskören och -orkestern i ett fast grepp och Lauri Salokoskis arrangemang fungerade som smort. Stilkartan var imponerande bred, även om jazzen lyste med sin frånvaro, och speciellt glädjande var insikten att all slags musik är värdefull och mår bra av samexistens och korsbefruktning.