Skivrecension: Mot internationella framgångar
Glöm den snäva klangen, det begränsade registret och de karelska folkmelodierna! I Ilkka Heinonens händer kan stråkharpan låta så mycket rikare, menar Tove Djupsjöbacka.
(Rockadillo/Zen Master Records)
Med tanke på att Ilkka Heinonen Trio blev utvald att uppträda vid den ledande världsmusikmässan Womex innan debutskivan ens var ute är förväntningarna minst sagt höga på denna skiva, och nu är den äntligen här. Ilkka Heinonens instrument är stråkharpan, ett instrument man vanligtvis förknippar med strävt sound, ett ganska begränsat register och karelska folkmelodier i första hand. Glöm det! Instrumentet kan vara så mycket mer! Heinonens händer trollar tydligen fram nästan vad som helst ur stråkharpan, och han kryddar det hela smakfullt med sin röst – oberoende om det gäller kyrkosångsaktiga melodier eller vilt skrik.
Ilkka Heinonen är bekant från en lång rad ensembler, bland dem stråkharpskvartetten Jouhiorkesteri, men detta är den första ensemblen som bär hans namn, där han står för det musikaliska innehållet. Tillsammans med de fenomenala medmusiker han hittat förstås! För trummor och elektronik står Mikko Hassinen – att han är nykorad Teostopristagare torde säga en hel del om den kreativa nivån här. Basisten Nathan Riki Thomson är en nyare bekantskap för mig, bördig från Australien och numera lektor vid Sibelius-Akademins världsmusikutbildning. Han visar sig vara en ytterst skicklig musiker med öppna musikhorisonter och sinne för kommunikation.
Den som snackat musik med Ilkka Heinonen vet att han har en oerhört bred musiksmak – och ett mångsidigt kunnande. Han har studerat såväl spelmansmusik som klassisk kontrabas, tidig musik, ungerskt och så vidare. I detta sammanhang har de för första gången en chans att smälta samman utan gränser. Heinonen rör sig förbluffande fritt mellan genrer och slänger in intryck från barockkadenser, jazz och vilda distortionsljudlandskap. Eller vad sägs om en kombination av tung funk och atonala trudelutter i låten Rampa James? I Saimaa leker man tydligast med stråkharpans rötter, en dansmelodi i karelsk stil försedd med medryckande dunk.
Sättet att göra sin egen grej och använda sig av de musikinfluenser som känns väsentliga väcker djup respekt hos mig. Nu gäller det bara för publiken att förse sig med ett öppet sinne, eftersom ensemblens skala är så bred och inte motsvarar någon traditionell genre. Det väsentliga här är känslan! Musiken bara dryper av känsloladdning, till den grad att den ibland känns terapeutisk, speciellt i den vilda Rutto. Så om alla dessa genrereferenser får en att tänka på ett kallt och analytiskt sinne, tänk om! Schamanistiskt är snarare ordet.
Ilkka Heinonen Trio är alltså en utmaning för sin publik. Håll ögon och öron öppna och låt dig överraskas av det här! Med tanke på en lovande början i samband med Womex borde ensemblen ha alla förutsättningar att lyckas även internationellt.