Skivrecension: Mångskiftande maritim resa
För sitt opus fyra har semiprofessionella aboensiska projektkören Key Ensemble valt havet som tematisk utgångspunkt. Ett tacksamt tema såväl ur idé- som repertoarmässig synvinkel.
Dirigent: Teemu Honkanen. Verk av Toivo Kuula, Lauri Mäntysaari, Olli Kortekangas, Osmo Honkanen, Tapio Tuomela, Ulf Långbacka och Jaakko Mäntyjärvi. (Fuga)
Det har skrivits en hel del bra körmusik med havet som poetisk inspirationskälla. Key Ensemble har dessutom dragit sitt konkreta strå till stacken vad den havsrelaterade inhemska körlyriken anbelangar. Hälften av de här hörda mer eller mindre nyskrivna alstren är beställningar, lämpligt inramade av Toivo Kuulas Eino Leino-tonsättningar Meren virsi och Hautalaulu.
Osmo Honkanens Maailman synty (2004), skriven för Vasakören Sirpaleets 60-årsjubileum, är en fungerande om än inte direkt originell Kalevalainspirerad kreation, medan Olli Kortekangas för Koiton Laulus 50-årskonsert skrivna Kirkkaat purot, sameat virrat (2001) till Kai Nieminens text är nog så uttrycksfull, trots att den kanske inte hör till hans mest minnesvärda verk i genren.
Från de egna leden noterar vi Lauri Mäntysaaris (f. 1982) fem år gamla Arnaía till Märta Tikkanens mångbottnade och allt annat än lättonsatta poem. Mäntysaari räds dock vare sig stilallusioner eller -kollisioner och den ömsom polyfont laddade, ömsom homofont vilande texturen plockar upp influenser från olika håll utan att någonsin tappa texten ur sikte eller kännas som blott och bart en illustration.
Ingen människa en ö
Tapio Tuomelas Dick Karlsson-tonsättning Havsbild (2013) är skivans mest modernistiskt avfattade, och rätt skönt kontrasterande, körsats medan Ulf Långbacka för sin ambitiöst upplagda femsatsiga No Man is an Island (2008) nyttjar källor som Predikaren, Syraks bok, Spinoza och John Donne. Det klang- och uttrycksmässiga spektret är föredömligt brett och det hela utmynnar i ett förtröstansfullt Agnus Dei.
Jaakko Mäntyjärvis till minnet av Estonias förlisning skrivna Canticum Calamitatis Maritimae (1997) är, som alltid hos denne körspecialist, gediget hopkommen och Toivo Kuulas krävande Meren Virsi utgör den optimala startpunkten för den mångskiftande maritima resan med människan i relation till såväl naturen som medmänniskorna i fokus.
Teemu Honkanen har gjort ett noggrant repetitionsjobb och man har inte några desto större problem med de mestadels överkomliga texturerna. Sopranen och tenoren klingar stundtals pressad i Kuulas rätt besvärligt skrivna höjdlägen och Heidi Gräsbecks fina recitation och sopransolo i Mäntysaaristycket kunde ha fått en fördelaktigare mixning, men i övrigt håller man den höga nivå man har rätt att vänta sig av det här gänget.