Operarecension: Hindemith i grotesk och skruvad tappning
Paul Hindemiths Cardillac blev en lika stor succé vid premiären i Tallinn som i Dresden för 89 år sedan.
Musik Paul Hindemith. Libretto Ferdinand Leon efter en novell av E.T.A. Hoffmann. Regi Vilppu Kiljunen, scenografi Kimmo Viskari. Ljus Anton Kulagin. Estniska nationaloperans orkester och kör, dirigent Vello Pähn. Körmästare Elmo Tiisvald. I rollerna: Rauno Elp, Tamara Gallo, Jyrki Anttila, Mart Laur, Heli Veskus, Sergiu Saplacan, Pavlo Balakin. Premiär på Estoniateatern 14.5.
Den ytterst produktive Paul Hindemith skrev inte mindre än elva operor (vid sidan om sin dirigent-, violinist- och pedagoggärning) och även om flera av dessa operor framförs regelbundet, har ingen satts upp särskilt ofta – inte ens Mathis der Maler från 1935, hans kändaste verk i genren (symfonin med samma namn skriven ett par år tidigare är betydligt oftare spelad).
Största delen av sina dramer skrev Hindemith på 1920-talet och intressant nog har ett av dessa verk rönt ett större intresse än vanligt just nu: Cardillac som i juni kan ses i både Flensburg, Wien och Tallinn, där produktionen gick upp i torsdags.
Cardillac uruppfördes i Dresden 1926 och även om Hindemith omarbetade verket 1952, har originalversionen ofta föredragits på senare år. Operan härstammar från en tid när Hindemith främst skrev expressionistisk och kontrapunktiskt komplicerad musik, karaktärsdrag som går igen också i detta verk.
Storyn är som ett kriminaldrama i Paris i slutet av 1600-talet och librettot av Ferdinand Leon baserar sig på en novell av E.T. A. Hoffmann om en skicklig guldsmed som är så hänförd av sin konst och fäst vid sina alster att han mördar sina kunder för att roffa tillbaka guldet, även om han till slut åker fast och tvingas erkänna.
Härigenom går det att dra tematiska paralleller till Wagners värld: dels till Ringcykelns Wotan som suktar efter mycket och förlorar hela stycket, dels till Mästersångarnas Hans Sachs, också han en hantverkare med djup aktning för konsten. I Cardillacs fall förblir det oklart om han främst är galen materialist eller bara konstnär med ett sällsynt starkt skapar- och fadersförhållande till sina verk.
Även om vissa kritiker vid uruppförandet tog till hårda ord som kakofoni för att beskriva musiken och hävdade att den inget har att göra med det romantiska innehållet, blev operan en omedelbar succé. Och åttionio år senare när verket görs första gången i Estland upprepas den.
Hindemiths musik är koncentrerad och högdramatisk, till och med orolig, frenetisk, hysterisk och instabil. Lika dekadent känns regissören Vilppu Kiljunens och scenografen Kimmo Viskaris uttryck som är fullproppat av starka visuella element: illröda väggar, ett sluttande golv, klumpiga kläder och fula, teknokratiska gyllene stålkonstruktioner. Allt är lite groteskt, men icke desto mindre verkningsfullt.
Estniska nationaloperans orkester spelar föredömligt rappt under ledning av Vello Pähn och hela sångarensemblen gör väl ifrån sig med Rauno Elp som den starka och uthålliga guldsmeden i huvudrollen, en glänsande Tamara Gallo som hans dotter, en ståtlig Jyrki Anttila som officeren, en stark Mart Laur som guldhandlaren och inte minst Heli Veskus som charmant dam. Också Sergiu Saplacan som kavaljeren och Pavlo Balakin som polischefen övertygar, liksom kören som gör en imponerande insats i början och slutet.
En föreställning som går på så höga varv kan självfallet göra åskådaren helt utmattad efteråt – men ändå tacksam då dosen är så pass koncentrerad.