Balettens blommor visar upp sig
Dansarnas workshopafton på Nationalbaletten bjuder på en brokig uppsättning koreografier varav många influerats av filmvärldens estetik. Humor och fantasi varvas med dystopiska drömmar.
Nationalbalettens årliga workshop i Almisalen ger dansarna möjlighet att pröva sina vingar som koreografer. Workshopsaftonen fungerar i bästa fall som en språngbräda både för dansarens koreografiska karriär och för unga kårdansare som får möjlighet att dansa i mer framträdande roller. Repetitionerna sker oftast utanför arbetstid och det är inte alltid lätt att samla ihop alla medverkande samtidigt. Koreograferna står för allt från rörelsematerial och repetitioner till kostymer, lite som på balettskolornas vår- och julföreställningar.
Årets tappning består av sju olika verk, de flesta med nutidsdans som rörelsespråk, men också ett par verk med klassisk vokabulär. Kvaliteten varierar men gemensamt för många verk är att koreograferna inspirerats av filmvärldens estetik. En av kvällens pärlor är Anna Sariolas lekfulla Play to Play med tydliga influenser av bland annat koreograferna Mats Ek och Johan Inger men också något alldeles eget. Numret är intelligent och rörelsemässigt intressant och innehåller gott om absurditeter, ibland på gränsen till för mycket. Med lite bearbetning kan jag tänka mig att Play to Play kunde fungera också som beställningsverk för andra scener. Dansarna Linda Haakana, Lucie Rákosníkova och Johan Pakkanen utgör också en stark sammansvetsad trio.
Också Aapo Siikala, en av dem som oftast bidrar med verk för workshoparna, levererar ett lyckat, roligt och fartfyllt verk. It’s a Boy får med sina atletiska inslag mig stundvis att tänka på en Nike-reklam. Balettens killar får trixa för allt de förmår. Det är one-hand-stands, volter, piruetter och tricks för hela slanten. Sara Saviola bjuder på minst lika stark girlpower med sina atletiska hopp och hisnande benlyft. En fyndig slutscen som får mig att dra på smilbanden.
Emrecan Tanis målar fram en intressant, dystopisk drömvärld, där tankarna går till någon scifi-/överlevnadsfilm. Tanis är intressant som dansare och har potential som koreograf, men det kunde göra gott att någon gång se sitt eget verk från publiksidan för att se vilka älsklingar man måste döda. Johanna Nuutinen ger kalla kårar i rollen som en mystisk och farlig nymf (?).
Till workshopens veteraner hör Jouka Valkama, som också fått chansen att skapa verk för stora scenen och utanför huset. Karakteristiskt för Valkama är ett fysiskt rörelsespråk, med influenser från musikvideon och videoprojiceringar men denna gång har han valt att slopa den finska rockmusiken framom Arvo Pärts klassiska musik, som visserligen stundvis får en elektronisk twist . I videoprojiceringen gästspelar balettens tidigare premiärdansare Jaakko Eerola, som numera studerar till tandläkare. Trots att Milla Eloranta och Frans Valkama står för en stark och uttrycksfull duett öppnar sig relationsdramat Leijona inte fullt för mig och jag känner att jag saknar Valkamas starka gruppnummer som brukar förekomma i hans verk.
Emmi Pennanens mig veterligen första nutidskoreografi Squares and Circles för fyra kvinnor är som en fräsch vindfläkt, en genomtänkt helhet om hur individen påverkas av det nätverk av vägar som korsar hennes egen.
Anandah Kononen, också aktuell som koreograf för Muminbaletten, förlitar sig i Cocina Latina än en gång på klassisk vokabulär men har kryddat sina dansande grönsaker med en stänk salsa. Ett småroligt nummer utan större ambitioner.
I neoklassiska Concerto till bland annat Vivaldis musik ger Thibault Monnier sina unga kollegor chansen att dansa också svårare partier. Jevgenija Plešková gör ett starkt jobb som solist. Koreografiskt är numret lite spretigt med klyschig mimik, men har också sina moment.
Det som alltid borde vara utgångspunkten är frågan: varför gör jag det här? Vad är syftet? Visst är det roligt att bara skapa och pröva sig fram, men många nummer skulle vinna på lite mera eftertanke. Det är lite som på skolans vårfest där man måste låta alla blommor få blomma och utvecklas. Det är så man förhoppningsvis vaskar fram de verkliga pärlorna.