Musikrecension: Förlusten av paradiset plågar Pärt
Den religiösa symboliken är uppenbar i amerikanska regissören Robert Wilsons sceniska tolkning av Arvo Pärts musik, skriver Wilhelm Kvist efter urpremären i Tallinn.
Musik Arvo Pärt. Regi och scenografi Robert Wilson. Tallinns kammarorkester och filharmoniska kammarkör, dirigent Tõnu Kaljuste. Solister och dansare. Urpremiär i Noblessnergjuteriet, Tallinn 12.5.
När estniska tonsättaren Arvo Pärt och amerikanska regissören Robert Wilson för några år sedan möttes i Vatikanen tändes en gnista och de beslöt att samarbeta. Tillsammans med dirigenten Tõnu Kaljuste valde de ut vilka av Pärts verk som kunde göra sig i en scenisk framställning och resultatet blev Adamspassionen, en halvannan timme lång föreställning.
Musikaliskt bjuder föreställningen inte på så mycket nytt. Det enda splitternya stycket är Sequentia för stråkorkester och slagverk, en liten uvertyr till helheten där tre tidigare storverk, Adam's Lament, Tabula Rasa och Miserere, utgör grundvalarna. Det nya är Wilsons tolkning och upplevelsen av Pärt på scenen.
Om Pärt i sitt senaste större verk, Adam's Lament (Adams klagan), använde sig av en text av den rysk-ortodoxa munken Sankt Silouan (1866–1938) om Adams smärta över förlusten av paradiset, går denna idé igen i hela föreställningen. Även om Wilson aldrig skriver på näsan, är den religiösa symboliken uppenbar när scenljuset inledningsvis går från mörker till ljus och Adam uppenbarar sig helnaken. Sakta går han framåt, söker sig mot kunskapens träd, böjer sig, fruktar, trotsar, smakar, och faller.
Synden är ett faktum, liksom arvssynden, men det är svårt att säga om det här är en tragisk, hoppfull eller bara dekonstruerande tolkning. Som mest knepigt blir det i slutet, med barn som bär på stormgevär – ett element som förefaller helt främmande i sammanhanget, om man inte ser det som en fortsättning på syndafallet.
Gediget utförande
Pärts musik är som bekant minimalistisk i hans egen tintinnabulistil och utmärks av de stilla nyanserna och ett utdraget tidsperspektiv. Mot den bakgrunden ger Adams klagan från 2010 för kör och orkester ett överraskande starkt och frodigt, harmoniskt rikt och dynamiskt intryck. Tabula Rasa för två violiner, preparerat piano och orkester från 1977 är betydligt mer statisk, enformigare och "tråkigare" musik, men i längden mera spänningsfylld. Miserere för solister, kör, ensemble och orgel (1989/1992) hamnar någonstans mittemellan dessa.
Tallinns kammarorkester och Tallinns filharmoniska kammarkör tolkar verken utmärkt under ledning av Pärtspecialisten Kaljuste. Orkestern och kören är placerade längst bak i den förfallna fabrikshallen vid Noblessnervarvet, men ljudet fyller ändå hela salen. Violinisterna Harry Traksmann och Robert Traksmann gör starka insatser i Tabula Rasa liksom solisterna i Miserere. Av skådespelarna fastnar jag först och främst för Michalis Theophanous (mannen) och hans starka scennärvaro.
Fastän ytan skulle vara levande är det underliggande tempot alltid långsamt i Pärts musik, och detsamma kan sägas om Wilsons regi där tempot är ytterst makligt till och med när de stora människomassorna väller in. Scenbilden är också annars minimalistisk, med en catwalk som delar parketten och strålkastarljus i ansiktet som starkaste visuella element.
Jag kan inte undgå att under föreställningens gång känna mig uttråkad, men det säger kanske mera om vad musiken aktualiserar än om dess egentliga kvaliteter. Pärts musik betyder oerhört mycket för många och enligt sajten Bachtrack är han världens mest spelade levande kompositör. Inget under att journalister från hela världen samlas i Tallinn för urpremiären. Ändå känns det lite paradoxalt när tusentals människor vallfärdar hit och mannen bredvid mig skriker ut sina malplacerade bravorop genast efteråt. För en stund har stillhetens musik blivit föremål för masshysteri.
Adamspassionen ges i Tallinn ännu tre gånger till lördag och ingår i firandet av Estniska musikens år med Pärts 80-årsdag i september som en av höjdpunkterna.