Musikrecension: Inspirerande afrikansk sväng
Bassekou Koyate & Ngoni Ba bjöd på traditionell och nykryddad griotmusik med afrikanska ngoniluta. Den uttrycksfulla sången och effektiva slagverksanvändningen bidrog också till den magiska stämningen.
Savoy-teatern 11.5.
I maliern Bassekou Kouyates släkt har det spelats ngoni i flera generationer. Instrumentet förekommer i olika storlekar och den största påminner för sitt sound om en basgitarr. Kouyate som behärskar suveränt griotmusiken, har också blåst nya vindar i traditionen genom att koppla effekter till instrumentet – som dessutom spelas av tre andra musiker i bandet och som enbart består av familjemedlemmar. Kouyate befinner sig på toppen av sin karriär och färska Ba Power-plattan toppar World Music Charts Europe – den månatligt publicerade listan över de mest spelade världsmusikplattorna på de europeiska rundradiokanalerna.
Ngonins Jimi Hendrix, som Kouyate också kallas, använder i själva verket effekterna synnerligen sparsamt och instrumentet klingar för det mesta klart. Den banjoliknande rätt spröda klangen i solongonin är som konstruerad för att förmedla en mystisk atmosfär som till och med i de rivigaste låtarna antyder tajta band till forna traditioner. Familjegemenskapen är starkt närvarnade i uppträdandet, atmosfären varm, och musiken karaktäriseras av det typiska lantliga draget som dominerar all malinesisk musik, oberoende om den har uppkommit i huvudstaden Bamako, eller på landsbygden.
Gruppens långa instrumentala avsnitt byggs upp genom en strikt rollfördelning. Ingen trampar en annan på tårna och Kouyate är stjärnan – ända tills frun Amy Sacko stiger fram. Vips fylls konsertsalen av kvinnoenergi. Sacko påminner med sin starka sång och inlevelse om Omou Sangaré, Wassolu-sångtraditionens stora diva. Sackous ställvis sylvassa höga register är genomträngande och sångerna drygas med frenetiska recitationer – hyllningar till det forna Mandeimperiets kungar.
Och när Bassekou Koyate bara flyktigt i mellansnacket antyder att han önskar sig ett demokratiskt Mali manifesteras det mer än tydligt med hjälp av musikens maximala positivitet. Men i förhållande till dagens misärdrabbade Afrika, kan dyrkandet av noblessen te sig som eskapism, men ändå väl mest av allt som en inspiration till tidlös musik.
Humöret i Kouyate-familjeorkestern står verkligen på toppen den här kvällen och bandet spexar i en låt med att citera gamla världsplågan Lambada. På slutrakan ställer slagverkarna till med spektakel genom att slänga sig i humoristiska dueller med sina “talande” tama-trummor. Med skicklig teknik lyckas de verkligen trumma fram melodier i stil med Broder Jakob. Skojigt!
Konserten får mig att tänka på att i rätta händer klingar vilket som helst instrument perfekt. Basse Kouyate & Ngoni Ba föregår därför som en ny rollmodell och utklassar raden av “vanliga” orkestrar.