Musikrecension: Liten fokusering på Lepo Sumera
Lepo Sumera var en av sena 1900-talets viktigaste profiler inom estniskt musikliv. I Finland känner folk knappt till honom.
Konsert med Ylioppilaskunnan soittajat i Tempelplatsens kyrka 11.5. Dirigent Mikk Murdvee, cellosolist Klaus Mäkelä.
CD med pianomusiken. Kadri-Ann Sumera och Hanna Heinmaa, piano. ERSO, dir. Arvo Volmer. (Concerto Grosso)
Lepo Sumera (1950-2000) blev mot slutet av 1900-talet en av de kändaste profilerna i estniskt musikliv. Han var inte bara en aktiv pedagog och produktiv kompositör med sex symfonier på sitt samvete, utan också en tonsättare med ett starkt samhällsengagemang. Han var kulturminister i Estland när landet för andra gången blev självständigt i början av 90-talet och verkade som professor vid musikakademin från 1993. Samma år blev han ordförande för tonsättarföreningen, som han ledde till sin död.
Sumera var landsfadern Heino Ellers sista elev och experimenterade flitigt med olika stilar och idiom, men det rytmiska, minimalistisk-simplistiska uttrycket kom så småningom att bli mest kännetecknande för honom på samma sätt som för många andra estniska tonsättare.
Sumera om någon kan också betecknas postmodernist. Varför? Värst eklektisk är hans musik inte, men den har något naivistiskt som tydligt går emot modernismens normer. När Sumera ”utvecklar” harmonierna i exempelvis cellokonserten, ett av hans sista verk (1999), handlar det främst om ett enkelt filande upp och ner, men här finns en vidunderlig kraft som inte går att ta miste på och som gör att musiken alltid känns omedelbar och spontan snarare än strukturalistisk. Vidare är Sumera de stora kontrasternas man, vilket är uppenbart till exempel i valsen skriven som filmmusik till animationsfilmen Kevadine kärbes (Vårflugan).
Bägge stycken hördes under studentorkestern YS konsert i måndags som smart nog presenterade Sumeras alltför sällan hörda och blygsamt uppmärksammade musik. Ett tack går till YS ypperliga estniska dirigent Mikk Murdvee, som växte upp med musiken och känner den utan och innan. YS var dessutom i toppform och spelade suveränt, både i den dekadenta valsen, som framfördes i ett specialskrivet arrangemang signerat Mihkel Kerem, och i cellokonserten, där solostämman tolkades med en rejäl dos virtuositet av Klaus Mäkelä. Vad gäller det övriga konsertprogrammet hade jag efterlyst betydligt snabbare tempon i Stravinskys Eldfågeln, medan YS i Saint-Saëns Dance Macabreı spelade med en intensitet, samspelthet och attack som man bara kan drömma om. Konsertmästaren Elina Palovaara gjorde en skaplig insats under en konsert där tre av fyra verk spelades rentav fantastiskt.
Första skivan på länge
Strax efter hans död spelades Sumeras musik flitigt in, men på tio år har nästan ingenting utkommit. Därför är Sumeras dotter, Kadri-Ann Sumeras, pianoskiva ett välkommet tillskott för att hålla faderns musik framme. Trots att skivan är fylld till sista minut, förflyter den i ett nafs för så mångskiftande och variationsrik är musiken. Den är tidvis också klatschig på ett sätt som bara postmodern konst är, till exempel när Sumera utvecklar grymma parafraser av Carmen eller en Chopinmazurka.
Allra mest tilltalas jag av inledningsspåret Pala aastast 1981 (Pianostycke från 1981), som inte utan orsak är Sumeras kändaste verk, där ett enkelt repetitionsmotiv i höger hand balanseras mot vänsterhandsoktaver som Kadri-Ann Sumera spelar ytterst suggestivt. Hon kan den här musiken och styckena för två pianon framför hon förtjänstfullt med Hanna Heinmaa. I den nästan maniska pianokonserten har Estniska symfoniorkestern en rätt återhållsam roll, som närmast ger vacker färg åt helheten.
Lepo Sumera experimenterade flitigt under hela sitt liv bland annat med hjärtljud i Heart Affairs 1999. Det var inte annat än ödets ironi att hans eget hjärta bara ett år senare gav upp, även om det fortsätter att slå i musiken som bara väntar på att bli upptäckt.
YS-konserten hörs i repris i Laurentiussalen i Lojo i kväll kl. 19.