Skivrecension: Sonatsnickrare i Beethovens fotspår
Det är svårt att tänka sig en smartare recitalhelhet än den som Emil Holmström och Pasi Eerikäinen presenterar på sin pinfärska duoskiva.
Sonater av Bartók, Lindberg och Beethoven. (Alba)
Om man väljer att lägga upp ett skivprogram som en recital och inte fokuserande på en enskild tonsättare är det svårt att tänka sig en smartare helhet än den Emil Holmström och Pasi Eerikäinen presenterar på sin pinfärska duoskiva Sonatas. Här finns så många kopplingar att man nästan tappar bort sig på vägen.
Som alltings utgångspunkt har vi självfallet alla tiders sonatmästare, Beethoven, vars sonat för violin och piano nr 9 op. 47 (Kreutzer, 1803) är den, jämte den strax därpå tillkomna Eroicasymfonin, mest nydanande komposition han någonsin skrev. Till Beethoven tvingas alla senare sonatsnickrare på ett eller annat sätt relatera. Så även Béla Bartók, som i sin härligt fräscha andra sonat för violin och piano (1922) med sällsynt lyckat resultat applicerat den ungerska folkmusikens formspråk på den beethovenska mallen.
Förunderligt fräscht klingar även Magnus Lindbergs ”titellåt” Sonatas från 1979, där den unge rabulisten nyttjat en tysk, fransk och italiensk förebild (Stockhausen, Boulez & Berio?). Den rationella strukturen tar dock aldrig udden av den redan här ymnigt framvällande äktlindbergska energin, som är stadigt förankrad i såväl de beethovenska som bartókska flödena.
Som guldkant på det hela är Beethoven-Bartók-kopplingen dessutom densamma som Bartók och József Szigeti gjorde vid sin första konsert i USA i april 1940. Det här är musik som från första tonen till den sista betyder en hel massa för våra mäkta inspirerade herrar och en starkt personligt känd upplevelse är även tydligt skönjbar recitalen igenom.
Visst finns det mer finslipade och djupsinniga versioner av både Beethoven och Bartók, men i inlevelse och ren och skär känsla kan man mäta sig med snart sagt vem som helst. Holmström har redan länge hört till våra mångsidigaste förmågor och det faktum att Eerikäinen sitter i första violinledet i RSO säger något om orkesterns allmänna stråknivå.
Som extra bonus bjuds vi på musikernas egna, personligt hållna reflektioner kring programmet och speciellt Holmströms konvoluttext är en ren njutning att läsa.