Emelie Enckell: Sobert om ett rörigt liv
Emelie Enckells biografi över fadern Olof Enckell är en väldisponerad och livfull bok. Inte minst för att modern Dagmar i rikligt citerade brev och dagböcker framstår som en lysande, observant och uttrycksfull krönikör av sin tid.
BIOGRAFI
Illustrerad
Schildts & Söderströms 2015
Litteraturforskaren, kritikern och författaren Olof Enckell (1900–1989) blev mot slutet av sitt liv den finlandssvenska modernismens grå eminens och krönikör. Innan dess var han, kan man säga, den grå tråden i dess brokiga väv. Som lärjunge till Gunnar Björling, vän med Elmer Diktonius och bror till Rabbe Enckell befann han sig ständigt i centrum av den nya rörelse som seglade upp på 1920-talet.
Men han kunde som kritiker inte alltid förstå och uppskatta den, och i hans eget verk lyser de modernistiska idéerna med sin frånvaro. Först när författarskapet och den med det förbundna tankevärlden hade kommit till vägs ände vid fortsättningskrigets slut sadlade han om och blev i första hand litteraturforskare. Hans tre böcker om Elmer Diktonius, Edith Södergran och Hagar Olsson lade grunden för framtida forskning om modernismen och meriterade honom för professuren i svensk litteratur vid Helsingfors universitet. Där tillbringade han de sista sjutton åren av sitt yrkesliv innan pensioneringen 1967.
Spegel, inte dynamo
När Olof Enckells dotter Emelie Enckell nu ger ut den mycket välkomna biografin Olof Enckells liv. I centrum av en kulturepok fäster man sig vid undertiteln. Visst befann sig Enckell i centrum av en kulturepok – för den finlandssvenska litteraturen den mest strålande, för republiken Finland en tragisk och problematisk tid – men knappast som en dynamo som hämtade in energi och nya idéer. Snarare var han en spegel som i skrift förmedlade det som hände omkring honom, med en viss tendens att hålla med den senaste talaren.
Redan när Enckell som helt ung får positionen som Björlings favoritelev och förälskelseobjekt ser denne anledning att tillrättavisa honom för att han söker auktoritära tankemodeller att underordna sig. Trogen sin övertygelse hävdar Björling vikten av personliga livsval och eget ansvar.
När Enckell sedan i unga år blir kritiker vid Hufvudstadsbladet omfattar han en konservativ litteratursyn som småningom förändras när han lär känna den överväldigande personligheten Diktonius. Som kritiker försöker han agera brobyggare mellan modernister och konservativa men drivs så småningom av de ettriga attackerna från det konservativa lägret kring tidskriften Nya Argus in bland modernisterna. Han är bland annat påtänkt som redaktör för deras tidskrift Quosego, ett uppdrag han dock inte tar emot. Under 1930-talet får hans vänskap med de reaktionära frontfigurerna Bertel Gripenberg och Örnulf Tigerstedt pendeln att svänga tillbaka igen.
Karelianist, nationalist
Enckells eget författarskap består av självbiografiskt förankrade reflexionsromaner och reseskildringar, genrer som befriar honom från behovet att ta ställning till modernismen. De är välskrivna och tas delvis bra emot av kritik och läsare men har inte överlevt sin tid. Enckell blir en förgrundsfigur inom den så kallade karelianismen, några finlandssvenska författares litterära upptäckt av Karelens människor och natur.
Också här vill Enckell agera brobyggare, nu mellan finlandssvenskarna och majoritetskulturen. Tragiskt nog leder karelianismen tillsammans med Enckells fraterniserande med nationalister och nazistsympatisörer småningom honom mot en allt extremare livsåskådning under 30-talet och krigen. Enckell kommer att uppfatta Storfinland som en nödvändig försvarsstrategi, den tyska orienteringen som det enda alternativet och den finska språkhetsen som framprovocerad av de svenskspråkiga själva.
Han ansluter sig till Goebbels propagandaorganisation Europeiska författarförbundet och riktar kritik mot antinazisten Eirik Hornborg för att denne ägnar sig åt reflexion i en tid då det som krävs är entusiasm. Enckells ställningstaganden mötte motstånd bland de andra modernisterna och ledde bland annat till konflikter med brodern Rabbe.
Ett lågvattenmärke i Enckells bana som intellektuell är romanen Solnedgång (1946) som utger sig för att vara en tidsdiagnostisk analys av samtiden men – ”egendomligt nog”, anmärker Emelie Enckell – inte berör nazismen och den därtill hörande moraliska kollapsen med ett ord. Inte heller privat förmådde Enckell, åtminstone i skrift, konfrontera sina ställningstaganden i det nära förflutna. Kanske var det detta som fick honom att lämna offentligheten för de lugnare vattnen i den akademiska världen.
Tyvärr får vi inte veta så mycket om Enckells liv efter att de tre modernismstudierna fullbordats och professuren blivit hans. Emelie Enckell hänvisar till sin okunskap om förhållandena vid universitetet, men hon sätter också punkt för berättelsen om sin fars privatliv kring 1950, alltså ungefär vid den tidpunkten när hon kunde tänkas ha egna minnesbilder att tillgå. Det är synd. Nu får läsaren bara ett intressant men något lösryckt avslutningskapitel om Enckells ålderdomsbrevväxling med filosofen Georg Henrik von Wright.
Disciplinerad och sober biograf
Som biograf är Emelie Enckell mycket disciplinerad och sober. Hon spekulerar inte utan bygger uteslutande på intervjuer, brev, dagböcker och andra nedtecknade dokument. Detta underlättas naturligtvis av att både Olof Enckell och de flesta i hans omgivning skrev både ofta och högst kompetent.
Speciellt Enckells andra, mångåriga hustru Dagmar (född Thesleff) framstår i sina brev och dagböcker som en lysande, observant och uttrycksfull krönikör av sitt och omgivningens liv. Trots detta uppstår det, uppenbarligen på grund av brist på källor, tråkiga lakuner i berättelsen. Olof Enckells privatliv var ofta rörigt och dramatiskt, delvis på grund av svåra tider men också ekonomisk vanskötsel, excessivt alkoholbruk och psykisk labilitet. Till det man skulle velat veta mera om hör till exempel hans situation efter den katastrof som anhopades i början av trettiotalet då han genomgick en skilsmässa och en personlig konkurs, hans doktorsavhandling havererade och Hufvudstadsbladet inställde honorarutbetalningen. Nu dyker han bara upp igen torr som en gås ett år senare med ny, solvent fru och arbete, utan att man får veta vad som hänt. Ett annat ämne som knappast tas upp är hans relation till bröderna och konstnärerna Rabbe och Torger.
Biografin verkar inte vilja dölja något. Enckell framstår ibland i relationen till sina närmaste som en person med geniets alla later men utan själva genialiteten. Till och med hans mestadels lojala och beundrande hustru konstaterar inför hans sista roman att ”någon Thomas Mann är han inte”. Fullt möjligt är det förstås att eftersom det speciellt är krissituationer i äktenskapet som har genererat brev och dagboksanteckningar blir bilden av Enckells liv och personlighet alltför negativ.
Hur som helst är Olof Enckells liv en väl skriven, överskådligt disponerad och livfull bok. Den lyckas förutom porträttet av sin huvudperson ge en bild också av tiden och sammanhangen han levde i. En speciell tillgång är de många informativa, tidigare opublicerade fotona och målningarna som illustrerar den.
FAKTA
• Olof Enckell (1900–1989) var son till professorn i lantbruksekonomi Karl Enckell, och Vesta Enckell, född Edgren. Hans bröder var diktaren Rabbe Enckell, målaren Torger Enckell och ingenjören Jarl Enckell. På fädernet hade han halvsystrarna Märta Enckell och Greta Enckell.
• Han blev farfar till bland andra skådespelaren Robert Enckell, poeten Martin Enckell och konstnären Daniel Enckell, samt morfar till skådespelaren Sampo Sarkola och regissören Milja Sarkola.