Musikrecension: Jordens skuggor och oskuldsfull romantik
Radions symfoniorkester, dirigent Kent Nagano, solist Jan Lehtola, orgel. Saariaho, Bruckner. Musikhuset 8.5.
Radions symfoniorkesters konsert i fredags hade två dragplåster: den amerikanska toppdirigenten Kent Nagano och Finlandspremiären av Kaija Saariahos Maan varjot (Jordens skuggor) för orgel och orkester. Det var Nagano som dirigerade uruppförandet i Montréal för ett år sedan.
Maan varjot har en anknytning till Saariahos personliga historia, för orgeln var hennes instrument innan komponerandet tog över. Hon har uttryckligen valt en finsk titel, som dock är hämtad ur en dikt av Percy Bysshe Shelley.
Som bekant har Musikhusets konsertsal ingen orgel, och Jan Lehtola spelade stiligt och gediget på en digitalorgel som placerats i förgrunden på scenen. Det är ingenting nytt med elektroniska ljud i Saariahos verk, men ändå kunde jag inte undvika att fundera på hur det skulle låta med en riktig orgel.
Formen är så pass traditionsenlig att bakom de tre satserna skymtar ett snabb–långsam–snabb-mönster. Orgelns roll är betydande, men Saariaho vill inte kalla Maan varjot för en orgelkonsert, utan ser orgeln och orkestern som likvärdiga partner.
I början av verket verkade orkestern och orgeln – vars höga toner lät särdeles elektroniska – representera vitt skilda världar. Jag fäste mig mest vid den långsamma, dunkla andra satsen med orgelns ackordmattor och koralartade repliker.
De dundrande pedaltonerna är orgelns trumfkort, och dessa utnyttjade Saariaho på ett läckert sätt. Den energiska tredje satsen innehöll virtuosa passager för orgeln samt våldsamma orkestertuttin, som till slut tynade bort i ett skimrande ackord.
Åtminstone vid första lyssnandet gav det kompakta Maan varjot ett litet rastlöst helhetsintryck, som om jag skulle ha behövt mera tid för att ta emot idéerna och impressionerna.
Ur denna synvinkel representerade konsertens andra nummer, Anton Bruckners fjärde symfoni, motsatsen. I det över 70 minuter långa verket får idéerna ta sin tid och lite mera därtill.
Symfonin bär epitetet ”Den romantiska”. Det är fråga om riddar- eller bonderomantik, idealiserad och oskuldsfull. Naganos tolkning var som en dekorativ och balanserad tavla som man kan betrakta hur länge som helst utan att få nog av de skickligt utmejslade detaljerna.
Bleckblåsarnas insats var berömvärd, och nog spelade hela orkestern alldeles fantastiskt, mycket precist och nyansrikt.