Musikrecension: Beethoven i kubik
En hel konsert med Beethovens verk skrivna 1796 och 1798 – låter det inte rätt så barockt?
Musikalisk ledning: Meri Englund. Solister: Alexander Melnikov, piano, Ensemble Schrat: Anni Haapaniemi, oboe, Asko Heiskanen, klarinett, Tommi Viertonen, valthorn, Jaakko Luoma, fagott. Beethoven. Tapiolasalen 8.5.
Inte desto mindre fungerade det som smort, och det tack vare den oortodoxt kreativa programuppläggningen: från pianosonat via kammarmusik med piano till regelrätt pianokonsert.
Det musikaliska navet i det glatt spinnande Beethovenhjulet var Alexander Melnikov, som fick visa framfötterna inom tre uttrycksmässigt vitt skilda genrer. Han verkade till en början inte komma hundraprocentigt överens med Sibelius-Akademins kopia av ett Grafpiano från 1828, men blev så småningom varmare i kläderna och sonaten nr 7 D-dur op. 10/3 gjordes med bland annat spännande schatteringar från dämparpedalen.
I den snudd på oförskämt underhållande hommagen à Mozart, kvintetten för piano, oboe, klarinett, valthorn och fagott i Ess op. 16, var det en ren fröjd att följa med det väloljade samspelet mellan Melnikov och blåsarna från Ensemble Schrat – av vilka tre sitter som stämledare i Tapiola Sinfonietta – som trakterade sina periodinstrument med elegans och entusiasm.
Vitsigt och inspirerat
I den frejdiga C-durkonserten nr 1 op. 15, som ordningsnumret till trots är den andra, var sedan hela sinfoniettan samlad till ett mäkta inspirerat och muskulöst musicerande under Meri Englunds lika diskreta som distinkta ledning från konsertmästarpallen.
Melnikov, som var placerad mitt i orkestern, tycktes stundtals fungera som ett slags länk mellan Englund och de bakomliggande blåsarna, samtidigt som han förverkligade den vitsigt virtuosa solostämman med osviklig stilkännedom och åtskilliga friheter i utformningen på ett sätt som hade fallit Beethoven i smaken.
Det kändes i och för sig smått konstigt att den historiska repliken rullades ut och Steinwayen rullades in till solokonserten, men förklaringen torde ha varit balans- och klangmässig. I och med att orkestern spelade på ”moderna” instrument hade fortepianot blivit alltför brutalt överkört.