Gränsmarkörer på nycirkus
De två korta föreställningarna Desertée och Mandarin inleder Cirkofestivalens tioårsjubileum. Det är korta episoder som på olika sätt visar vad nycirkus är, och vad den ”handlar om”.
Koncept, regi och koreografi: Maksim Komaro. Ljusdesign: Kauri Kiemelä, ljuddesign: Tuomas Norvio, Maksim Komaro. På scen: Sofia Daniel, Susanna Liinamaa, Milla Lahtinen, Jori Reunanen, Rasmus Witikka. Södervik 7.5.
Desertée utgår från tre kvinnliga artisters show. Här tänjer man verkligen på gränser, gränser för vad som är möjligt och vad som är lustfyllt. Sofia Daniel inleder med att tänja på sin kropp och Susanna Liinamaa och Milla Lahtinen fortsätter med olika nummer med tunnband. Det är slipat och elegant, och sannolikt också smärtsamt. Det handlar helt uppenbart inte enbart om att utföra numren skickligt, utan också om att det inte får synas hur mycket ansträngningar som ligger bakom arbetet.
Hos publiken väcker de påfallande estetiskt koreograferade numren (av Maksim Komaro) frågor om var gränsen går mellan vad som är roligt och vad som är tvång, relationen mellan improvisation och disciplin – helt enkelt vad som är rimligt.
Där damerna representerar det visuellt slipade får Jori Reunanen och Rasmus Witikka berätta en historia i sin show. Mandarin är en undersökning om hur det är att bygga hus, eller om att bygga i största allmänhet. Reunanens och Witikkas undersökning har flera öppningar och tänkbara slut. Man provar sig fram och når på det sättet så att säga större resultat, mera våghalsiga turer och nummer än damerna. Men det beror mest på att man lämnar möjligheten för misslyckanden öppen.
Balansnumren omfattar en hel del vinglanden och många skålar faller i golvet innan ett par landar där de ska – på Witikkas huvud.
Mandarin är roligare och vildare, men Desertée är inte bara vackrare, den är också mera spännande.
Man bör bedöma varje verk separat och dubbelkvällen med Desertée och Mandarin är mycket representativ för nycirkus. Eftersom cirkus är en konstform som å ena sidan utmanar och å andra sidan är mycket konventionell tänker jag ta mig rätten att ställa en fråga: när ska vi få en nycirkusföreställning som gör något (annat) av könsstereotypierna?