Musikrecension: Sibelius sagolikt gestaltad
Nationaloperans sagoföreställning visas nästa vecka för fyra tusen skolelever. För allmänheten är sista chansen på lördag vid lunchtid.
Efter en saga av Roald Dahl, adapterad av Donald Sturrock och Peter Ash, översatt till finska av Juhani Koivisto. Nationaloperans orkester och barnkör, dirigent Erkki Lasonpalo. Regi Juulia Tapola, scenografi och kostymer Anna Kontek, ljus Olli-Pekka Koivunen. På scenen: Timo Torikka, berättare; Aatos Ikonen, skådespelare; Sisu Sieppala, violin.
Låt mig berätta för er varför Den sagolika Sibelius på Nationaloperan är värd att ses. Det första som slår en när man kommer in i salen är den vackra ljussättningen och stämningen som är som hämtad ur en sagovärld (tack Anna Kontek och Olli-Pekka Koivunen). Scenen är höljd i dunkel, i orkesterdiket sitter bänkrader med barn medan orkestern skönjs uppe på scenen bakom ett tunt draperi.
Programbladet uppger inte vilka verk som spelas, men klart är att det inte rör sig bara om tonsättarens oftast spelade stycken. När har ni senast hört liveframföranden av dansintermezzot Pan och Echo, musiken till Strindbergs Svanevit eller de många spröda styckena ur musiken till Shakespeares Stormen?
Genom allt detta löper berättelsen ur Roald Dahls sista barnbok The Minpins (postumt utgiven 1991) och på samma sätt som Sibelius var ett med naturen, mystiken och den romantiska längtan efter dessa, ja på samma sätt knyter Dahl an till sagovärlden. Allt återges av en mer än välbekant berättarröst, Timo Torikka, som tar lyssnaren in i nämnda värld med barnen – Aatos Ikonen alternativt Wiljami Miettunen – i en stumroll.
Integrerat
Det handlar alltså om en integrerad föreställning och ett uppriktigt försök till dramatisering av såväl symfonisk som skådespelsmusik. Tankarna går dels till Disneys Fantasia, även om man i den aktuella föreställningen tolkar en enskild kompositörs verk.
Tankarna går också till den aktuella uppsättningen av En midsommarnattsdröm som nyss hade premiär på Nationalbaletten där koreografen Jorma Elo tagit valda delar ur Mendelssohns produktion, såväl skådespelsmusiken som violinkonserten och symfonierna, som han knutit ihop till en egen helhet och som han presenterar för en publik som inte känner musiken sedan tidigare (vilket märks på applåderna). Sibelius skådespelsmusik har nog framförts här och var på senare år, men i den här formen är föreställningen rätt unik.
Naturligtvis finns det saker som man kan knorra om. Tidvis känns Juulia Tapolas regi lite stel, speciellt när barnaskarorna skall förflyttas på scenen eller barnen inte uttrycker sig obehindrat, men överlag är det här en bra produktion, en föreställning där varje del bidrar till helheten.
För musikdiggaren är det ett privilegium att höra operaorkestern på scenen i stället för i diket.
Detta är 28-åriga Erkki Lasonpalos debut i huset och i den mån en kritiker alls skall uttala sig om dirigentprestationer utifrån observationer av ryggmusklernas rörelser kan man bara konstatera att Lasonpalo dirigerar med den äran ett inte helt lätt Sibeliusprogram med utdrag ur två symfonier (3 & 5). Tapiola är en nästan självskriven del av en föreställning som helt äger rum i skogen och hörs här i sin helhet. Barnkören sjunger föredömligt rent i inte helt lätta Metsämiehen laulu och violinisten Sisu Sieppala gör en fin insats i en av humoreskerna.
Nöjaktiga kunskaper i finska torde vara minimikravet för att få ut något av berättelsen, men också med bristfälliga kunskaper torde man kunna njuta av alla andra aspekter. Den sagolika Sibelius visas nästa vecka för fyra tusen skolelever i Helsingfors. För allmänheten ges den ännu en gång lördagen den 9.5 klockan 12.