Frågorna som ställer dansen på sin yttersta spets

De två verken har starka gemensamma drag trots att utförandena är helt olika varandra. Bägge ställer frågor kring konst och nutidskonst i synnerhet, men på totalt olika sätt. Utförandet kompletterar fint, vi rör oss på en skala från buskis till fullständig minimalism.

WDMSNLCA? (Why Does My Sister Not Like Contemporary Art?) är ett mestadels fartfyllt frågebatteri kring nutidskonsten i allmänhet. Liisa Pentti och Riikka Theresa Innanen bjuder friskt på sig själva och rör sig i gränsmarkerna mellan dans och performance, med tonvikten på den senare konstformen. Det blir ganska mycket snack kring konsten, bollande med namn och termer. Vad var och en får ut av verket beror ganska mycket på en själv – vilka frågor man ställer sig själv medan man följer med duons förehavanden på scen. Själv funderade jag ganska mycket kring språket, hur man talar om konst och varför det ofta blir så styltat och stelt. De avrundande textavsnitten om konsten som ett språk i sig träffade rätt för mig. Babblandet på nonsensspråk var fyndigt, liksom försöken till att aktivera åskådarna – just så överdrivet, vagt och virrigt som det ibland kan se ut när man med våld ska involvera publiken.

Frågor av helt andra slag blev det med Masi Tiitta och Hanna Ahti, vars verk utgick från flöjten som instrument och Debussys berömda Syrinx för soloflöjt. Själv hann jag fundera en hel del kring vad man utgår ifrån när man gör ett dansverk och var man landar – och hur stor klyftan kan vara mellan dessa.

Den här gången kändes det nog som om namn och koncept handlade om något helt annat än det man såg på scen. Utan att avslöja desto mer om verket som slutprodukt kan man bara konstatera att det hela verkligen var modigt och konsekvent utfört – knappast ämnat att avnjutas, snarare att väcka tankar och kanske till och med provocera.

Återigen beror mycket på publiken, hur man handskas med sina personliga tankar och reaktioner. Man kunde kanske kalla verket ett slags antiunderhållning. Vad jag uppskattade allra mest var känslan av att stanna upp, det långsamma tempot som kontrast till all hets i dagens samhälle. Ibland var rörelserna så långsamma att man knappt kunde skönja dem. Visualisering, ljud och ljus (Ville Soininen och Heidi Soidinsalo) kompletterade dansen ytterst stiligt.