Musikrecension: Parafraser på en död mammut
Sibelius-Akademins konserter med nya Sibeliusinfluerade verk ger först träsmak, sedan mersmak.
Sibelius med unga tonsättares öron. Zagrosensemblens konsert i Klang-konsertserien i Musikhusets Cameratasal 4.5.
I Sibelius anda. Sibis Alumni Big Band i Musikhusets Sonoresal 5.5.
Sibelius-Akademin bjöd i veckan på två konserter som vid en första anblick verkade så unkna och konstlade att man helst av allt hade hoppat över dem: Sibelius i nytolkning av unga finska kompositörer, inom klassisk musik och jazz, ett slags reflektion över vårt musikaliska arv. Varför i fridens namn, kunde man fråga sig. Visst skall Sibelius äras och uppmärksammas, men måste han tutas ut i alla kanaler och måste han föras fram överallt när Sibeliusåret inte ens är halvvägs? Dukningen med tio uruppföranden på två dagar gjorde det dock svårt att negligera satsningen samtidigt som man som kritiker blir lite nyfiken på vad tonsättarfröena har att komma med. Den ovanligt stora uppslutningen på bägge konserterna – jazzkonserten var slutsåld – tydde också på ett relativt stort allmänintresse.
Det visar sig att alla av de utvalda tonsättarna har något slags förhållande till Sibelius, omedvetet eller medvetet. För de båda utlänningarna, spanska tonsättarstuderanden Jaime Belmonte och Sibelius-Akademins hedersdoktor, jazztrumpetaren Tim Hagans, torde Sibelius vara lite mer avlägsen, medan de finländska tonsättarna har ett rätt nära förhållande till honom. Grovt generaliserat kan man säga att han för de klassiska tonsättarna är en förebild som vilken annan god kompositör, medan jazzlirarna upplever honom som en mammut med mytisk status (med hänvisning till exempelvis Mikko Pellinens text i programbladet).
En annan jämförelse: för både jazz- och klassiska tonsättare verkar sjunde symfonin ha utgjort en särskild inspirationskälla genom det avskalade, introspektiva uttrycket som verket avspeglar. Eetu Ranta-aho tilltalas av symfonins harmoniska värld med harmonier som går uppåt eller neråt, medan Artturi Rönkä i En ut (in C) tar fasta på förankringen i C-dur.
Intetsägande
Personligen upplevde jag Jaime Belmontes Svarta rosor för flöjt, klarinett och fagott litet intetsägande, även om han uppenbart har läst in sig på Josephsons dikt och försökt sig på en analys och tolkning av den. Tim Hagans Sibluesius var alltför spretigt för att egentligen engagera mig, även om träblåsarnas trassel i början av stycket – med god vilja – kan associeras med Sibelius sätt att skriva för instrumenten. Eventuellt fanns här något filosofiskt inåtvänt och melankoliskt melodiskt som lät avlägset bekant.
Kompositionerna under en konsert som denna blir faktiskt som mest effektiva när man hänsynslöst ger sig på att parafrasera. Sebastian Hillis Paraphrase för oboe, klarinett, kontrabas och piano tillhörde de finaste styckena, med en melodi som återges som små fragment i de olika stämmorna.
Det engelska hornet är en så uppenbar hänvisning till Sibelius att det är svårt att missta sig. Visa-Pekka Mertanen, bättre känd under artistnamnet Visa Oscar, har redan tidigare parafraserat klassiska kompositörer i produktioner med Ooppera Skaala och använder sig i From the Shadows of Sibelius effektivt av de två inledande ackorden ur Finlandia som han utvecklar till en fyllig sats för storband med fina polyfona inslag.
Utflippat symposium
Mikko Pellinen ger sig nästan in på ett stort symfoniskt bygge i The Nights Are Long för storband, medan Kari Ikonens Symposium är ett maffigt och mustigt stycke men just så utflippat som Gallén-Kallelas målning med samma namn – som en imponerande musikalisk illustration av målningen. I bägge styckena lyser trombonisten Kasperi Sarikoski med sina solon. I Valtteri Pöyhönens A Mosaic in Motion intog saxofonisten Ville Vannemaa rampljuset.
Sauli Zinovjev beskriver sextetten Shattered land som fragmentarisk, men faktum är att musiken inte är värst fragmentarisk. Kanske är den dramaturgiskt haltande, men vad instrumentanvändningen beträffar var Zinovjevs uttryck närmast Sibelius eget, inte minst med tanke på den effektiva pukanvändningen (tänk Tapiola).
Big band-konserten skulle ursprungligen ha dirigerats av Tim Hagans som tvingades lämna återbud av familjeskäl. Hans inhoppare Antti Rissanen gjorde ett gott jobb, men kanske kändes det som att musikerna och inte minst Rissanen och Jussi Kannaste som presenterade konserten anslog en onödigt högtidlig ton. Så värst allvarligt var det inte.
Min jäviga uppfattning är att musikerna i Zagrosensemblen med Petri Komulainen som dirigent gjorde en utmärkt insats när det gällde att tolka Belmontes, Ranta-ahos, Hillis och Zinovjevs alster, både under själva konserten och de tillhörande tonsättarverkstäderna.
Hör upptagningen av Zagrosensemblens konsert på Yle-arenan.