Holmström: I barndomens mörka skog

Det löps i mörk skog och smygs i skum källare lite mer än vad som är rimligt i Johanna Holmströms nya roman Hush Baby. Men å andra sidan hör det till dagens thrillermall att böckerna skall vara tjocka, lite för tjocka. Och rimligheten är överhuvudtaget inte genrens främsta kännetecken – snarare handlar det om att lassa på med sammanträffanden som är osannolika och psykologiska förklaringar som ingen människa på riktigt kan tro på, och genomdriva det hela med sådan auktoritet att det ändå ser ut som om det fanns en kärna av sanning innerst inne.

Det här klarar Holmström av riktigt bra. Hon har förstått att ju simplare formeln är – begränsat antal kontrahenter med en gemensam farlig hemlighet, avgränsad miljö som laddas med fara, upplösning som förklarar allt – desto noggrannare måste man vara med hantverket, annars blir det bara strunt. Och den goda klassiska romanens teknik med ledmotiv och tema är lämpligt analog med brottsfiktionens system av ledtrådar och avslöjande. Riktigt fullt ut lyckas hon kanske inte förverkliga sina föresatser, men långt nog. Dessutom är hon rätt bra på att skildra utomhusmiljö, särskilt känslan av skog.

Mycket klass att ösa ur
Det börjar med att barnpsykologen Robin Löf efter många år återupptar kontakten med sin mamma Henrika som bor kvar i Robins barndomshem, en villa på Vråkören i Sibbo. Robin har bosatt sig i Nordsjö, och hennes löprundor har gett henne utsikt över Helsingfors gräns mot de mörka skogarna i öster där hon växte upp, i skuggan av sjaskiga familjesorger.

På Vråkören, till det yttre inte olikt verklighetens Björnsö, har granskogen glesats ut och de klippiga strandtomterna utnyttjats till max genom fantasifull och dyr arkitektur när området förvandlats till lyxghetto för förmögna. Robins familj var en av de första inflyttade med pengar, och det var de som förde med sig en helt ny bosättningstyp till det som förr varit landsbygd och utmark. Familjebilarna trängs nu på infarterna, de stora panoramafönstren visar upp husliga idyller som kan vara sanna eller falska, i den omgivande skogen leker barn den farliga verklighet som hemmens välförsedda lekrum inte hyser.

Här finns mycket klass att ösa ur, men Holmström nöjer sig med några snyggt kastade skopor. Robin återser sin första pojkvän Johannes, gammal ortsbo med bonderötter. Deras förhållande över klassgränsen hade känts obekvämt för omgivningen. "Alla var lättade när det tog slut mellan dem och Johannes träffade Cami Bergholm i stället. Hon med svart bena, stora bröst och egen fiskarbåt."
Johannes vet sin plats bland de nya bosättarna, och när Robin försöker försvara dem med att de jobbat hårt för sitt påtagliga materiella välstånd, säger han:

"Nu blandar du ihop två saker. Förtjäna och tjäna ihop. Ja, de har tjänat ihop till allt det de har. Men har de förtjänat det? (...) De tror att de har något slags gudomlig rätt till det de har. De vägrar tro på tur. De tror på socialdarwinism. Att något speciellt inom dem har gett dem privilegiet att vara som de är, och att det inte skulle ha kunnat gå på något annat sätt."

Allt kan köpas
Det är här, på sidan 147 av 364, som nyckeln till Vråkörens gåta ges. Vi har att göra med människor som vet att allt kan köpas, också det som andra tror ligger bortom det ekonomiska.  Förutsättningen är bara att det är som i låten Summertime, som lånat boken dess titel: "well, your daddy is rich, and your ma is good lookin' ".

Mera än så vill jag inte avslöja av handlingen. Det här är en riktig thriller i den bemärkelsen att den är spännande, och genomförd med konsekvens, trots att den i mina ögon tyngs av för mycket stoff. Här finns egentligen tre olika brottskategorier, och att fläta ihop dem till en plausibel helhet kräver hårda nypor av författaren och lämnar ändå mången tofs. Holmströms sätt att gestalta känslor lider också av en psykologisk kantighet som inte övertygar mig om den påstådda emotionella intensiteten i intrigens centrala relationer.

Men okej ändå. Vi har fått kika in i en värld där klassgränsen är ett snitt som blöder, en värld i omvandling där tjäna och förtjäna sällan är samma sak vare sig vi betraktar det hela kommunalt eller globalt.