Skivrecension: Robust tenorlegend
Pekka Nuotio var en sångare med en ovanlig intensitet och bredd. Liveskivan ger en autentisk bild av hur det lät på Nationaloperan i tiden.
Operascener av Verdi, Puccini, Mascagni och Smetana, Nationaloperans orkester, dir. Jussi Jalas och Ulf Söderblom. (Finlandia Classics)
Det finns två cd-skivor med tenoren Pekka Nuotio, en med arior inspelade i Yles studior (Ondine) och den föreliggande skivan med liveupptagningar på Nationaloperans åren 1959-62. Ariaskivan är briljant på många sätt men också något artificiell med ett överdrivet eko. Liveskivan ger däremot en autentisk bild av hur det lät på Nationaloperan i tiden.
Pekka Nuotio var en sångare med en ovanlig intensitet och bredd. Han var härlig i nästan hela den italienska repertoaren från någorlunda lyriska roller till Otello. Hans teknik var så pass gedigen efter studier för Olavi Nyberg att han också kunde ta steget ut och sjunga Tannhäuser och Tristan. Det var Wagner som förde honom till Metropolitan och några andra stora hus, där han fick ros och lite ris.
På grund av omständigheterna är inspelningarna bara acceptabla men visst är det fascinerande att uppleva honom som Manrico, Radamès, Hertigen, Otello, Calaf, Jenek och Turiddu. I duetterna medverkar några av våra största sångerskor från den tiden: Anita Välkki, Anna Mutanen, Marja Eskola, Marja Tyrkkö och Maiju Kuusoja. Inspelningarna existerar egentligen tack vare Nuotios aktiva självkritik som ledde till att han själv spelade in sina scener med en liten mikrofon i kulisserna.
Pekka Nuotio jobbade hårt med musikdramatiken och den fina text han presterade utan egentliga språkkunskaper. Han kunde vara oerhört imponerande med sin robusta dramatiska kraft, sitt temperament och sin briljanta höjd. Men han hade även sämre stunder då rösten lät underligt sträv. Det lär ha berott på att han led av en akut dammallergi som kanske är orsaken till att han inte gjorde en ännu större karriär.
Under sina tjugofem år på Nationaloperan sjöng han fyrtio roller och de som hörde honom då glömmer honom inte. Personligen minns jag kvällar då han bjöd på bejublat dacapo av Strettan i Trubaduren med bombsäkert högt C och några kvällar då höjden inte alls fungerade. Scenkonstnärens grymma öde!