Konstrecension: Hur gick det för dig?
Ismo Hölttös fotografier visar en tid som ter sig som en annan plats, eller snarare två. I 1960-talets Finland var skillnaderna mellan stad och landsbygd stora.
Ateneum. Till 31.5.
Eno, Norra Karelen, den 21 juli 1969. Platsen och tiden är vad vi får veta om Ismo Hölttös fotografi av en flicka i flätor.
Jag kommer att tänka på Sharbat Gula, den afghanska flickan på en bild av Steve McCurry – hennes namn var länge okänt. Liksom den afghanska flickan blev ikonisk, en bild av utsatthet, kan bilden av den finländska flickan lätt ses som en symbol för dåliga förutsättningar. Det finns också något liknande i de båda flickornas blickar och slitna kläder.
Ismo Hölttö fotograferade en brytningstid, ett fattigt Finland på väg att piffa upp sig. Han sökte sig till avlägsna trakter där utvecklingen gick långsamt och bar ständigt med sig kameran i Helsingfors. Landsbygden och staden var olika världar. Man kan jämföra flickan i Karelen med Hölttös bild av en flicka i Gårdsbacka 1967, också hon är rosettprydd men prydligare klädd. På ytan är det stor skillnad.
På landet bär äldre kvinnor huckle eller förkläde eller saknar framtänder, små pojkar har pottfrisyr och arbetare är väderbitna. I staden bär ungdomar solglasögon, flipflops, höga frisyrer och svart kajal.
Det kunde lätt ha blivit en samling klichéer, men det blir det inte. Trots skillnaderna har alla något gemensamt. Ismo Hölttö frammanar en känsla av stolthet hos dem han fotograferar. Deras blickar naglar fast en. Fotograferingen är ett koncentrerat ögonblick, en höjdpunkt i tillvaron. Förmodligen förhöll sig människor annorlunda till att bli fotograferade också.
Men de är alla anonyma, inte heller i hans böcker har de framträtt med namn. Trots att Hölttö var en fenomenal människoporträttör var det tiden och miljön han fotograferade. Och folket.
– Hölttö avbildade folket på samma sätt som till exempel Akseli Gallen-Kallela. Också personerna på hans målningar är anonyma, säger museets intendent Sointu Fritze.
Person och symbol
Det är klart att man inte kan få ett namn på alla man snabbt fotograferar på stan. Men egentligen handlar det inte om själva namnet utan om att personerna på bilderna så tydligt representerar något annat än sig själva. Eftersom flickan med flätorna ger en så stark känsla av kontakt vill jag se henne som något annat än en symbol.
Kanske reagerar jag så för att jag kan identifiera mig med henne, och tänker att hon inte kunde se vad fotografen såg. Det skaver en aning.
Flickan med flätorna torde vara lite över femtio år i dag. Om man ser henne som en symbol för det finländska folket sitter hon kanske med tidningen och en morgonlatte nu.
Ismo Hölttö
Född 1940 i Esbo.
Jobbade länge som guldsmed, fotograferingen var en hobby. Efter att ha fått statens konstpris 1969 öppnade han en fotostudio och slutade med den fria fotograferingen.
Hans fotobok Ihminen pääosassa (1991) är ett praktverk. Har tillsammans med Mikko Savolainen gett ut fotoböckerna Suomea tämäkin (1970), Raportti Suomen mustalaisista (1972) och Vanhuksia (1982).