Mördande tråkig medelklass
Herr R. går bärsärkagång för att känna sig fri i sitt datorspelsaktiga liv i den hajpade regissören Susanne Kennedys uppsättning av Fassbinders 70-talsfilm Varför löper Herr R. amok?
Regi: Susanne Kennedy. Scenografi: Lena Newton. Kostym: Lotte Goos. Ljud: Richard Janssen. Ljus: Jürgen Kolb. Ljus: Jürgen Kolb. Video: Lena Newton, Ikenna Okegwo. Dramaturgi: Koen Tachelet. På scenen: Willy Brummer, Kristin Elsen, Walter Hess, Renate Lewin, Christian Löber, Sybille Sailer, Anna Maria Sturm, Cigdem Teke, Edmund Telgenkämper, Ingmar Thilo, Herbert Volz, Erika Waltemath. Münchner Kammerspieles föreställning på Theatertreffen i Berlin 3.5.
BERLIN. Med sina vaxdocksansikten och mekaniska rörelser påminner skådespelarna om figurer i ett datorspel. Och huvudpersonen, Herr R., är så trist och beige att hans konturer nästan upplöses mot vardagsrummets ljusa furuväggar. När hajpade regissören Susanne Kennedy tar sig an Werner Fassbinders film Warum läuft herr R. Amok? (Varför löper Herr R. amok?) från 1970, ser det inte bara ut som ett datorspel – händelserna följer samma logik som det populära relationsspelet The Sims, som simulerar ”vardagen” och dess dagliga aktiviteter, utan något egentligt mål.
I det anemiska scenrummet, som mest påminner om ett finskt bastuomklädningsrum, vecklas Herr R:s monotona liv ut. Han umgås med sin fru och son, med sina kolleger på arbetsplatsen och på krogen efteråt. Han drar en banal fylla, håller ett banalt tal, gillar banal musik. Han försöker smickra sin chef för att bli befordrad. Men han saknar lust, motiv och mening.
Med andra ord kan man inte bara fråga sig varför Herr R. i föreställningens slut klubbar ner sin fru, sin granne och sitt barn, utan också vad som över huvud taget driver honom i livet. Vad driver oss i livet?
Hipp teater
Susanne Kennedy är möjligen den mest omtalade regissören i Tyskland just nu. Dels har hon stått för några hyllade uppsättningar, dels är hon en av de utvalda i konstnärsteamet som ska ta över kultscenen Volksbühne 2017 när teaterchefen Frank Castorfs över tjugoåriga era tar slut och Chris Dercon, som för tillfället är chef för brittiska konstmuseet Tate Modern, tar över rodret.
Och man förstår upphaussningen av Kennedy, hon gör teater som är hipp och snygg, men som också är genomarbetad och rik på betydelser. Det finns en oerhörd spänning i föreställningen, en stämning som är komisk och samtidigt kuslig och som med häftiga tag tränger sig på åskådaren.
Skådespelarna bär geniala plastiga masker som sätter sin prägel på hela gestaltningen. De smittar av sig på kroppen, frammanar ett kroppsspråk där varje liten vardaglig gest blir komiskt dramatisk.
Medan Fassbinders filmdialog var improviserad och pratig är teaterversionen lustigt trög och betänksam. Småord, suckar och hummanden skruvas upp i ljudbilden som helt och hållet kommer från ett band. Också replikerna är inlästa i förväg – skådespelarna mimar till ljudet med sina domnade ansikten.
De här utmaningarna gör att Münchner Kammarspieles ensemble verkligen får briljera med sitt hantverk. Maskerna har också en distanserande effekt: publiken kan iaktta kropp och språk – att vara människa – utifrån. Det är som om livet upphöjdes i kubik på teaterscenen.
80-talsvärld
Kennedy skapar en omsorgsfullt detaljerad värld där alla personer bär enhetliga sunkiga 80-talsuniformer med högt skurna brallor, polokragar och vita sockor i skorna. Syntmusiken är ibland mäktig med Kraftwerkaktiga riff, ibland dov i form av ett meningslöst poppigt bakgrundsskval.
Scenen är ett ödeland, tom på ideologier, en konkretisering av Francis Fukuyamas teori om historiens slut. Konsumtion har ersatt alla idéstrider, personernas diskussioner kretsar kring statusmarkörer, uppköp och dyra hobbyer. Några klumpiga försök att visa ömhet görs, men de framstår mest som fåfänga strategier.
Men föreställningen är också en rolig och skarp studie i patriarkatet, i ett gubbvälde som krackelerar framför våra ögon.
Herr R. är en lite löjlig typ som hälsar med ett bayerskt ”Grüß Gott” och får sina kickar av rollen som försörjare, av att bestämma över fruns frisyr och hjälpa sin läspande, okoncentrerade son att passa in i normerna.
Samtidigt känner han sig inte fri, inte maktfullkomlig nog, så Kennedy låter honom löpa amok. När Herr R. inser att hans liv är lika meningslöst som ett tv-spel tar han chansen och mejar ner all annan livsform, det vill säga kvinnor och barn.