När Europa leker Lampedusa
När slår vi upp ögonen för kropparna, för systemet som gjort Medelhavet till en massgrav? Kan en pjäs av Elfriede Jelinek hjälpa?
Text: Elfriede Jelinek. Regi, scenografi: Nicolas Stemann. Kostymer: Katrin Wolfermann. Musik: Daniel Regenberg. Video: Claudia Lehmann. Dramaturgi: Stefanie Carp.
På scenen: Thelma Buabeng, Ernest Allan Haussmann, Felix Knopp, Isaac Lokolong, Daniel Lommatzsch, Barbara Nüsse, Dennis Roberts, Sebastian Rudolph, en flyktingkör.
Thalia Theaters föreställning på Theatertreffen i Berlin 1.5.
BERLIN. Det skulle aldrig få ske igen. Det hävdade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso så sent som 2013 när han besökte den sicilianska ön Lampedusa som över en natt förvandlats till gravplats för de 400 flyktingar som drunknat i Medelhavet efter att en fiskebåt kapsejsat.
Men det skedde igen, i själva verket sker det hela tiden. På scenen tickar en klocka, en uppräkning pågår, för att påminna oss om att någon antagligen sätter livet till för att nå Europa samtidigt som vi sitter här i bekväma plyschstolar och ser på teater.
Det är alltså ingen märkvärdig slump att Theatertreffen, Tysklands största teaterfestival, öppnas med en så aktuell pjäs som Elfriede Jelineks flyktingdrama Die Schutzbefohlenen (De skyddssökande).
Problemet som Jelinek hårt och träffande beskriver var akut redan innan 800 människor drunknade utanför Lampedusa, den där ödesdigra natten för bara några veckor sedan.
Den Andres död
Jelinek vill ruska om oss, visa oss döden, en humaniserad död, till skillnad från den avhumaniserade varianten som maskeras som siffror i nyhetsrapporteringen eller i politikernas retorik. Den Andres död. Den död vi hittills vägrat tro på trots att en av de lumpklädda skyddssökandena på scenen visat oss bilder på lemlästade kroppar med sin mobilkamera.
Det är en rasande, skarpsynt Jelinek som träder fram. Hon påtalar strukturerna, rasismen, den absurda byråkratin kring migration ("Vi har skrivit ett ton papper") och det maniskt teknokratiska förhållningssätt som EU tar gentemot migranterna. De söker fred och trygghet, vi jagar dem med radar, effektivare gränskontroll och "spionerande delfiner" som det heter i Jelineks överrumplande, monstruöst gulliga bildspråk.
Pjäsen står med en fot i Aiskylos sorgespel De skyddssökande från omkring 400 f. Kr. om en grupp värnlösa kvinnor som söker skydd på en havsstrand och hoppas att Kung Pelasgos och hans folk ska komma till deras undsättning. Snillrikt väver texten in stroferna i vår tid, tar oss till verkliga händelser i Wien 2012 då en grupp asylsökande pakistanier får nog, ockuperar en kyrka som protest mot deporteringar och de omänskliga förhållanden som råder på flyktingförläggningarna.
Banal regi
Jelineks text är en sak, Nicolas Stemanns regi en helt annan. De krockar ofta – hennes mångsiftande textbygge och hans övertydliga, rentav simpla regi. Späckad med banala symboler som krucifix och taggtrådsstaket hotar Stemanns vision att ta udden av Jelineks text.
Det han ändå gör rätt är att ringa in skillnaden mellan att gestalta något i text och gestalta något på scenen. Ska vita västerlänningar faktiskt än en gång kolonisera en berättelse om flyktingar för att lätta på sitt onda samvete? Är det rätt att spela europeisk dramatik, Jelinek, när det finns människor med riktiga berättelser, riktig ärrvävnad, där ute? Och vem ska egentligen spela i föreställningen? Proffsskådespelare eller de flyktingar vars erfarenhet pjäsen vill sätta ord på?
Han löser det genom att göra både och – dels står Hamburgteatern Thalia Theaters skickliga ensemble på scenen, dels en "flyktingkör" vars medlemmar faktiskt åkt lastbil genom Europa och båt över Medelhavet, torterats, avvisats, legat på kalla golv på flyktingförläggningar utan vetskap om vad som väntar dem i morgon, om de ska utvisas eller få asyl. De som inte finns med på scenen är alla de som deporterats, som försvunnit på vägen, de som aldrig kvalade in i den stora tävlingen Europa.
Det är ett vettigt drag att låta teaterpubliken lyssna på de här rösterna, tvinga oss konfronteras med den parallella verklighet som finns i välfärdsstater som Tyskland och Finland.
Frihet
Men trots att Nicolas Stemann uppenbart är medveten om rasifierad teater och stereotyp rollfördelning är hans grepp svårbalanserat. Det ligger något ambivalent över sättet på vilket han använder de här människorna: som en anonym kör som riskerar att reduceras till namnlösa illustrationer, ett slags alibi för Stemanns egen berättelse.
Även sättet som föreställningen häcklar vit, manlig teater är problematisk eftersom resultatet ställvis är publikfriande smaklös humor. När en skådespelare äntrar scenen utklädd till värsta imamklichén eller med svartmålat "blackface" gör han sig trots allt skyldig till exakt samma sak som han kritiserar.
Där Jelineks text och Stenmanns regi däremot lyckas hitta varandra är i ett poppigt, frivolt sångnummer om frihetsbegreppets betydelse för västerlänningar och migranter. För den ena innebär frihet rätten att kränka, bete sig dåligt, åka på dumdristig skidsemester till Alperna, kana ner för livsfarliga backar, disponera pengar och tid som hen vill. För den andra är frihet något så grundläggande som rätten att existera.
Men kommer den ena någonsin att lyfta ett finger för den andras behov?