Litteraturrecension: Hur aktuell som helst
Lärd, rörlig, underhållande, vidsynt. På åttio- och nittiotalet når Johannes Salminen sina högsta höjder som essäist.
Schildts & Söderströms 2015
I sommar fyller Johannes Salminen nittio år. Att Schildts & Söderströms nu samlat 27 essäer från fem årtionden och ger ut dem i en bok på 202 sidor plus efterord kunde mycket väl ses som ett slags hommage till denna den finlandssvenska essäistikens grand old man – välförtjänt men inte nödvändigtvis så spännande.
Det är bara det att flera av texterna i Från Bysans till Bush känns rykande aktuella. Inte bara på det där allmänna sättet som gör bra litteratur ständigt angelägen, utan alldeles specifikt just våren 2015 med allt vad den innebär av tilltagande rysk aggression, inhemsk nynationalism och främlingsfientlighet. I boken ingår de facto essäer som med en fjäderlätt bearbetning kunde publiceras på denna tidnings sidor och tas för relevanta inlägg i dagens debatt, trots att vi talar om texter som tillkommit för över ett kvartssekel sedan.
Snellman och islam
Det mest uppenbara exemplet på aktualiteten är en historisk exposé – "Det skrämda Ryssland" från 1988 – som måhända fått en plats i urvalet just på grund av att den kan ge en vidare infallsvinkel på Ukrainakrisen och Natodebatten. Som text hör den annars till det mindre hisnande i boken.
Till det mer hisnande hör däremot många av Salminens upptäcktsfärder i mångkulturens tid och rum, väl värda att läsa i det bleka ljuset av Finlands och Europas xenofobi. Här finns ett humant etos som är glödhett, även om lågorna oftast tyglas av saklighet, intellektuell nyfikenhet och nyanseringsvilja. Salminen är polemisk, men politiskt svårbestämd på ett befriande sätt. Hans text om Snellman är till exempel både ett milt försvarstal för tänkaren och ett krasst domslut över en stor del av tankegodset, samt utmärkt läsning efter Sannfinländarnas framgångar på 2010-talet, trots att den är skriven så tidigt som 1967. Här förklaras och problematiseras nationalfilosofens historiska roll, lika väl som dagens identitetsdiskussioner.
Påfallande många texter handlar om islam, andra tar avstamp i historiska exempel på samhällen som uttryckligen inte varit enhetskulturer: Odyssén går från det flerspråkiga Viborg, via 1800-talets sjudande S:t Petersburg och Habsburgarnas multinationella Wien till den fredliga och lukrativa samexistensen mellan judar och muslimer i Córdoba och Saladins religiöst toleranta Kairo och erövrade Jerusalem. Men Salminen undviker nästan alltid att idealisera, och gör också reflektioner som lyfta ur sin kontext kunde klinga underligt.
"Våldet mot oliktänkande fanns sålunda färdigt inbyggt i den islamska traditionen", konstaterar han till exempel i essän "Österns gentleman", apropå det våld mot oliktänkande poeter som redan profeten utövade, och med en parallell till Salman Rushdie. Det är nog en formulering som många skulle akta sig för i dag, så lätt som den kan misstolkas. Men att Salminen annars ser med vänliga ögon på islam och dess positiva betydelse för Europa är uppenbart. I samma text – huvudpersonen är den humane Saladin – hittar han Mellanösterns halshuggande fanatiker bland de kristna korsfararna.
Stormän
Geografiskt ligger fokus på Europa och Orienten, medan tidsresan gör nedslag både i antiken, medeltiden, det nationalistiska 1800-talet och runt millennieskiftet. Ingredienserna är ofta klassiska – att smida essäer av det vardagliga, personliga eller tillsynes triviala som en Merete Mazzarella eller en Peter Englund är inte Salminens grej. Påfallande ofta är det stormän som är föremål för dissekeringen: Cicero, Snellman, Seneca, Saladin.
Några av texterna ur de tidigare samlingarna lider dramaturgiskt då sidospåren och referenserna blir lite väl många, samtidigt som de kan vara aningen docerande. I den mån det handlar om läsarens tillkortakommanden – om man till exempel inte kan sin antika historia i detalj kan kamrat Google vara ett lämpligt resesällskap.
I texterna från åttio- och nittiotalet står Salminen på sin höjdpunkt: lärd, rörlig, underhållande, vidsynt.
Konsumtionskritik
Om jag ska nämna någon essä som jag personligen har extra stor behållning av skulle det vara "Våga börja leva" om den amerikanske filosofen Henry David Thoreau och hans lärobok i levnadskonst, Walden från 1854. Delvis är det för att Thoreaus mix av asketism, amerikansk nybyggaranda och österländskt tänkande är tilltalande, men också för att Salminen tecknar ett så sympatiskt porträtt av tänkaren, och slår eleganta broar till sin egen tid och dess konsumtions- och arbetskritik.
Här är det intressant hur textens nu känns mer avlägset än textens då: Essän är skriven 1971 och Salminens slutkläm – "vägen till Walden Pond är dock lång för hippiesläktet, en del sjunker ner i moras av sex och narkotika, andra återvänder till karriären och drömmen om statusvillan" – är både (ofrivilligt?) lustig och smått deppig sedd med dagens ögon. Det tidiga sjuttiotalets konsumtionssamhälle framstår som måttfullt i jämförelse med vårt. Men annars har också den här essän åldrats mycket väl, och känns hur aktuell som helst i en tid när den ständiga tillväxtens omöjlighet diskuteras på HBL:s debattsida och en intellektuell som Roland Paulsen får stort genomslag i Sverige med en arbetskritik uppdaterad för prekariatets tidevarv.
Det vore oklokt att sätta något bäst-före-datum på Salminen.