Musikrecension: Lovano återbesökte Afrika
På Savoyteatern den 29 april återvände saxofonisten Joe Lovano till tiderna som inspirerade honom att skriva 29 On The 29th.
Savoyteatern 29.4.
En sen kväll år 1981 mötte saxofonisten Joe Lovano av en händelse några nigerianska musiker vid en jamsession i Cleveland. Detta ledde till att han samma år hittade sig i Lagos och spelade med den nigerianske musiklegenden Fela Kuti.
Mer än tre decennier senare återbesöker saxofonisten dessa tider med bland annat stycken som 29 On The 29th – Lovano fyllde 29 år då, den 29 december. Resultatet är spontant och ofta hypnotiskt. Då man kombinerar postbop med afrobeat blir det mångsidig musik. Lovano blåste inte enbart snabba skalor upp och ned. Typiskt för afrikansk pop eller jazz, highlife eller afrobeat, vad än man vill kalla det, är enkla teman som repeteras och varieras. Eller så enkla är de inte alltid, särskilt rytmiskt sett, även om antalet toner som går i omlopp kanske inte är så stort.
Lovano, som började sin karriär i orgelband och storband (Jack McDuff, Lonnie Smith, Mel Lewis, Woody Herman) bjöd på olika stilar med sina instrument. I den inledande After Midnight (inte J. J. Cales sång) tutade han på som Sonny Rollins, ofta nöjde han sig med bara en ton. Men extranumret var en bopblues med New Orleans-känsla i rytmen och flytande snabb vokabulär ur hornet.
Sextetten bestod av Liberty Ellman, gitarr, Michael Olatuja, bas, Otis Brown III, trumset och Abdou Mboup, kora & slagverk. Till skillnad från förhandsuppgifterna spelade inte Matt Garrison, son till den kända Coltrane-basisten Jimmy Garrison. Men Olatuja, som är britt med nigerianska rötter, var ingen besvikelse utan intog ofta centralposition på scenen. På både elbas och kontradito spelade han sådana figurer att man ibland undrade var taktens etta fanns. Ändå var det funkigt till tusen som i Yorubian Prophet, som också innehöll ett drivande parti med bara bas och två slagverkare.
Ellman, som har spelat med exempelvis Sam Rivers, Greg Osby, Vijay Iyer och Rudresh Mahanthappa, hade stor kontroll över sitt spelande men höll sig överraskande mycket i bakgrunden. Med andra ord spelade han inget överflödigt. Från afrotypiska ostinaton utvecklade han sina bidrag till intrikata men svängande jazztoner.
Mera på ytan som solist var faktiskt Mboup, som bjöd på kora och sång medan Lovano dinglade med koskällor. Stycket fick en translik stämning genom det repeterade fråga-svar-mönstret i sången.
Friare tongångar var det i Duke Ellingtons Fleurette Africaine. Det blev liksom Ellington i Coltrane-anda med rubatorytm. Man fortsatte med mera spirituell världsmusik á la Coltranes 60-tal.
Mboup hade congas, bongotrummor och allsköns andra slagverk i sin kiosk men uppträdde även solistiskt med en talande trumma. Stycket som inleddes med den talande tamatrumman och Lovanos saxofon utvecklades till en komplex blues, som liksom hela konserten hade mycket att göra med Afrika.