Skivrecension: Absolut musik med explosiv yta
Det är helt enkelt fel att tala om Sebastian Fagerlund som postmodernist, menar recensenten som reagerar mot beskrivningen i skivhäftet.
Solist Pekka Kuusisto, violin. Radions symfoniorkester, dirigent Hannu Lintu. (BIS)
De egenskaper som oftast nämnts i samband med beskrivningar av Sebastian Fagerlunds musik är energin, vitaliteten, stil- och detaljrikedomen samt musikens berättande dimension och känsla av flow. I övrigt är musiken i hög grad absolut musik och svår att beskriva i exakta ordalag.
Men Fagerlunds musik kan uppenbart föda associationer, till och med associationsflöden. Musikvetaren Susanna Välimäki har till exempel jämfört eller associerat den med allt från grekiska dramer och Tarkovskijs filmer till meditationer i japanska trädgårdar. I solokonserterna för saxofon (2004) och klarinett (2006) har hon funnit något postmodernt som är bekant från David Lynchs och Quentin Tarantinos filmer. Och i skivhäftet till föreliggande skiva fortsätter hon att skriva om Fagerlund som en av dessa ”djuplodande, postmoderna kompositörer som, med sina orkesterverk, utforskar existensen på 2000-talet”.
Själv har jag fundamentala problem med beskrivningen av Fagerlunds musik som postmodern, för det finns inte egentligen någonting postmodernt över den. Förvisso använder sig Fagerlund av konkreta element med hög igenkänningsfaktor (till exempel det schamanistiska trummandet i början av violinkonserten) och musiken har en bred kontaktyta som gör det möjligt att associera till allt möjligt. Men Fagerlunds musik utgör ingen protest mot modernismen, här finns ingen skepticism, dekonstruktion och post-strukturalism. Tvärtom emanerar han rätt tydligt ur den finländska modernistiska traditionen med Erkki Jokinens stadiga kompositionsteknik som grund. Därför känns det fel att tala om Sebastian Fagerlund som postmodernist.
Tyvärr är det ändå beskrivningar som dessa som letar sig vidare till Wikipedia så fort orden har yttrats, och som folk kommer att fortsätta att citera. Fagerlund är inte mera postmodern än Esa-Pekka Salonen och Magnus Lindberg, eller varför inte Anders Hillborg. Fagerlunds egna uttalanden visar snarare på ett mera modernistiskt förhållningssätt där arbetet med varje färdigskrivet verk föder en uppsjö av idéer för nästa verk.
Magisk realist
Däremot kan jag skriva under Välimäkis beskrivning av Fagerlund som en ”magisk realist” som iakttar dagens samhälle med lyhörda öron. Violinkonsertens namn Darkness in Light syftar på Hiroki Murakamis berättarstil, som blandar verklighet och fiktion. Kanske handlar konserten ytterst om dualism, om spänningen mellan ljus och mörker, tonalitet och atonalitet, orkester och solist, destruktion och förnyelse. Inte det ena utan det andra.
Om violinkonserten bjuder på en del tysta nyanser, är uttrycket mera bombastiskt i orkesterverket Ignite som är eldfängd och explosiv, energisk och stark musik, välorkestrerad, genommuskulös med en orientalisk fläkt. Fagerlunds förmåga att hantera det stora formatet skiner igenom och musiken känns på det stora hela händelserik, dramatisk och spänningsfylld.
Fagerlunds musik är som sagt ytterst energisk och detaljrik. Inspelningen är också inträngande och dynamisk och ringar, i likhet med kompositionen, in virtuositeten i Pekka Kuusistos violinspel; konserten är skriven för honom. Radions symfoniorkester gör också en stark insats under Hannu Lintus fasta ledning.