Skivrecension: Celeber duo gör celebra jubilarer
Jukka Perko och Iiro Rantala är som gjorda att spela tillsammans, men en gemensam skiva har de aldrig tidigare gjort.
(ACT)
En imponerande meritförteckning inom den inhemska jazzen har de på varsitt håll, saxofonisten Jukka Perko och pianisten Iiro Rantala, men en skiva tillsammans har de inte ännu gjort. Så det var på tiden, ja rentav väntat – och någon överraskning är det ju inte att de här lirarna är som gjorda att spela tillsammans.
Skivan är utgiven i ACT-bolagets serie under devisen Duo Art och om materialet, som till största delen består av covers, kan man notera att det är nyversioner av den inhemska låtskatten som dominerar och ett genomgående tema tycks vara celebra jubilarer.
Sedan ska det genast sägas om skivan överlag att dessa två musiker fyller upp ljudbilden mer än väl då det ändå är fråga om sådana veritabla virtuoser.
Hur som helst, tangon Jealousy är förstås känd i Olavi Virtas (100 år i år) älskade tolkning även som Mustasukkaisuutta; den gjorde Jukka Perko en jazzversion av redan med sin Hurmio-orkester i början av millenniet. Också i duoversion hör den till skivans höjdpunkter. Toivo Kärki (också 100 i år) är representerad med Siks oon mä suruinen i ett finstämt arrangemang av Teemu Viinikainen och Rantala och vem som har komponerat Finlandia behöver jag knappast nämna (150 år fyller han). Den ges i två versioner av vilka den första är med Rantala solo och mera robust, medan det i duoversionen är Perko, som spelar den bekanta melodilinjen på sopransax, lyriskt och följsamt.
Min egen favorit är ändå en låt som här kallas Good Intentions – låttitlarna står genomgående på engelska – men som den uppmärksamma lyssnaren snabbt känner igen som Irwin Goodmans Tositarkoituksin trots att den i Matti Johannes Koivus arrangemang har blivit en vacker ballad.
Helhetsintrycket är för övrigt snarare känsligt och respektfullt än rabulistiskt. Lite mer lössläppthet hade jag faktiskt väntat mig, men visserligen finns glimten i ögat redan i utgångspunkten. Därför hoppas jag och tror, att skivan kan gå hem också hos den bredare publik som inte nödvändigtvis spisar jazz till vardags. Även om någon kanske invänder att konceptet är för lättköpt.