Skivrecension: Lightboxer tog andra ronden
Lightboxer upprepar succén från 2012, men nu med tydligare bugningar mot afro och inhemsk pop och jazz.
(Texicalli)
Det är en svår konst att skapa ett så eget sound som Lightboxer gjorde på sin debutskiva 2012. Bandets andra skiva fortsätter i hög grad i samma spår, långt ifrån merparten av de jazzskivor som utges i vårt land.
Men nu nickar man tydligare åt både afrohåll och den inhemska popjazztraditionen. Musiken är inte alltid lika strömlinjeformad och groovebaserad som på debuten utan nu går man längre ut mot mystiska musikaliska terrängmarker.
En tämligen färsk jämförelsepunkt kunde vara Tenors of Kalma, fast riktigt lika esoteriskt är inte Lightboxers material. Enligt skivpärmen står hela bandet för samtliga kompositioner, fast det tidigare har varit saxofonisten Markus Holkko och gitarristen Aki Haarala som stått för låtarna.
Bandets övriga medlemmar är som förr organisten Emil Luukkonen, som nu även spelar mellotron, basisten Ville Herrala, slagverkaren Abdissa Assefa och trumslagaren Mikko Pöyhönen. Haarala, Luukkonen och Pöyhönen är kända bland annat från Palefaces band medan Herrala och Assefa brukar dyka upp lite här och där inom jazzen.
Skivan inleds av Rescue Boat som osökt för tankarna till finsk popjazz från 70-talet, till exempel Olli Ahvenlahtis klassikerskivor. Fast klaviaturbehandlingen är här en helt annan, lyckad och personlig, liksom gitarrarbetet. Dessutom hörs typiskt dagsfärska artefakter i ljudbilden.
Orgelintrot i Small Islands föreställer jag mig som en hyllning riktad till Jukka Gustavson, men resten är historia, en annan historia. Holkkos melodibygge är mycket kreativt i balansgången mellan tonalt och atonalt.
Undercurrents med Holkkos dubbelinspelade analogsyntar är afro, liksom Breakwater, fast i ännu högre grad. Ändå är styckena direkt igenkännliga för den som hört bandets tidigare skiva.
Ontology för på ett lustigt sätt tankarna till U-Street All Stars, succébandet som Holkko spelade i för femton år sedan, men greppet är grovkornigare här.
Skivan avslutas av Sense of Light, then Deep Blue, som för bandet över stock och sten mot okända marker.
Den andra gången är sällan en överraskning, men om någonting inte är sönder lönar det sig inte att fixa det.