Skivrecension: Apocalyptica längre in mot mittfåran
När de tre cellisterna rockar instrumentalt lyfter skivan. Annars påminner musiken lite för mycket om ordinär motorvägsrock.
(Sony)
Apocalyptica skapade sig genast från starten i medlet av 90-talet en stark personlig profil, genom att bevisa att fyra klassiskt skolade cellister – utan gitarr, trummor eller sång – kunde åstadkomma en ljudvärld som i högsta grad var rock. Eicca Toppinens fascination inför tung metall präglade grunduttrycket, men också den klassiska musikens element fick gott om utrymme.
Småningom gavs ändå plats för en trummis, och nästa steg blev att börja hyra in utomstående vokalister. På så sätt har ramarna vidgats, liksom i högsta grad publiken, men frågan är om det skett på bekostnad av bandets ursprungliga själ.
Nya Shadowmaker låter vid första genomlyssningen som en tämligen ordinär rockskiva, och under vissa partier känns det då nästan som slöseri med talang. Mikko Siréns trummor har en nästan överdrivet framträdande roll, och gästen Franky Perez bidrar med sång på de flesta spåren – fast jag är inte så säker på att de aningen jämntjocka vokalprestationerna ger helheten något mervärde.
Instrumentalpartierna höjdare
Men med detta sagt ska det också tilläggas att skivan växer då man ger den mer tid, och finessen och briljansen i cellisternas samspel och solon börjar framträda.
Det är trots allt trion Toppinen–Lötjönen–Kivilaakso som ger den här musiken dess botten, också om det i och med den spretigare ytan inte är lika lätt att nå ner till den som på de tidiga skivorna. Och det är när de här killarna i sina instrumentalsekvenser kan blanda kreativa improvisationer med total lyhördhet för varandra som skivans verkliga höjdpunkter infaller.