Musikrecension: Unik munspelande musiker
Konsten att spela jazz på munspel har gjort Grégoire Maret till en unik röst.
April Jazz 25.4.
Doktor Jouko Kyhälä, bekant från munspelsorkestern Sväng, konstaterade i sin presentation att munspelet är världens vanligaste instrument. Redan år 1985 meddelade Hohner att de har sålt över en miljard munspel. Men inom jazz är instrumentet allt annat än vanligt. Man minns närmast Toots Thielemans – förutom Stevie Wonder och Larry Adler som också ibland rört sig mot jazzhåll.
Därför är Grégoire Maret unik. Men även om det skulle finnas ett större antal munspelare inom jazz vore han enastående, det visade han med lätthet i Sellosalen.
Maret föddes 1975 i Genève av en afroamerikansk mor och schweizisk far. Efter studierna vid hemstadens konservatorium flyttade han till USA där han samarbetat med bland annat Herbie Hancock, Pat Metheny och Marcus Miller.
Marets stil är till hundra procent fullvuxen jazzvirtuositet. Man blir rentav aningen konfunderad då det inte finns någon att jämföra med på samma instrument. Om man tänker på andra blåsinstrument kan man jämföra honom med de allra största. I hans spel hördes fåordighet à la Miles men också tontäta slingor i Coltranestil.
Bandets sammansättning skilde sig en aning från förhandsuppgifterna, men stommen var densamma; den utsökte trumslagaren Clarence Penn som spelat med bland annat Wynton Marsalis, Betty Carter, Stanley Clarke och Michael Brecker. Han skapade fint andande grooves med många detaljer, växlade de olika komponenternas plats i kompet och gjorde skickliga förskjutningar. Penn spelade även ett starkt sambabaserat solo.
Vid pianot satt den uppskattade John Beasley som spelat med Miles, Freddie Hubbard och många fler. Mest spelade han flygel men även smakfull rhodes och synt hördes.
På bas hördes polske Robert Kubiszyn som hanterade skickligt både femsträngad planka och kontrabas. Han är en musiker man förmodligen kommer att höra mera om i framtiden.
De flesta av kvällens stycken var Marets kompositioner, okända för mig men behaglig musik. Rytmiskt var det ofta beatbaserat och brasilianskt influerat. Bland de kändare styckena fanns en modern tagning av Gershwins The Man I Love. Attityden och till och med baskompet påminde om Brad Mehldaus trioinspelningar. Maret var intressant i sitt abstrakta men i konceptet väl sittande solo.
En mindre känd låt av Stevie Wonder hördes även: Secret Life of Plants från den aningen obskyra dubbeln med samma namn. Här kunde man med en klar parallell i sinnet njuta av Marets finkänsliga frasering.
I slutet hettade det till ordentligt då Maret stod mittemot trumslagaren, nästan mitt i setet och spelade på medan han hoppade både jämfota och turvis i en egen sambabetonad låt. Det var klart att det blev ett extranummer efter det. Som socker på bottnen hördes Milton Nascimentos Ponta de Areia i en version som förde tankarna till tidig Weather Report.