Musikrecension: Avslappnat konstnärsjubileum
Flamencogitarristen Raul Mannola presenterade sitt gedigna kunnande under en lyckad jubileumskonsert på Savoyteatern.
Savoyteatern 24.4.
Var och en måste själv hitta sin väg. Efter att för 40 år sedan första gången ha provat på gitarrspel har Raul Mannola träget arbetat sig fram till ett gediget kunnande, som han presenterade under en lyckad jubileumskonsert på Savoyteatern. Vägen gick via jazz till flamenco, och under de senaste åren har musikstilarna från hans liv mötts allt mer och mer, till exempel i spännande samarbete med Raoul Björkenheim.
Raul Mannola är utan tvekan den finländare som kommit allra längst inom flamencogitarren. För tillfället är han verksam i Madrid, där han även undervisar i flamencogitarr vid konservatoriet. Flamencogitarristens yrkesbild är mångfacetterad – förutom alla speltekniska krav ska man vara kapabel att ackompanjera såväl sångare som dansare, vilket ställer hårda krav på både repertoarkännedom och kommunikationsförmåga.
Men en flamencogitarrist får också gärna ha en personlig röst, något alldeles eget att säga. Och här har Mannola mognat, hittat ett mer avslappnat tonfall än tidigare. Bakgrunden inom jazz och världsmusik med en gnutta indiskt har fått en tydligare plats jämsides med flamencon.
En flamencogitarrist får också gärna ha sinne för form och helheter, samt omge sig med rätta människor att förverkliga dem med. Mannola har alltid lutat mer åt det sakliga och analytiska jämfört med det känsloladdade och extroverta. Med rätta musiker omkring sig lyckas han skapa en harmonisk helhet. Det är ingen självklarhet att man har chansen att omge sig med så här fina musiker!
Jag har alltid varit förtjust i samarbetet med flöjtisten Juan Carlos Aracil, som löpte inspirerat som alltid. Av sångarna var Enrique Bermudez ”El Piculabe” en riktig diamant, en hög och kraftfull röst som påminde om storsångare som Duquende och till och med Camaron. Slagverkssektionen var säkerheten själv, och speciellt Nantha Kumar på indiska tabla-trummor imponerade med intensivt musicerande. Och glimten i ögat – jag har inte hört nån citera Smoke on the Water mitt i ett tablasolo förut! Dansaren Eleonora Bayaz har snabba och ypperligt musikaliska fötter och fin rutin på scen. Jag skulle ändå gärna ha sett större skillnad mellan de två stilarter hon dansade. Alegrias betyder glädje, men dansad i svart och med en bekymrad rynka i pannan påminner den alltför mycket om tragisk siguiriyas som passade henne bättre.