Musikrecension: Finlands bästa kör
Nationaloperans kör firade sina 70 år med en galakonsert med älskade utdrag ur operalitteraturen.
Nationaloperans kör och orkester, dirigent Michael Güttler. Instudering Marge Mehilane, Marco Ozbic. Regi och visualisering Jere Erkkilä. Scenografi Anna Kontek. Operan 22.4.
Nationaloperans kör har ofta kallats Finlands bästa kör. Medan elaka tungor har kallat den en gravplats för solistiskt skolade röster, brukar andra framhäva att det är Finlands enda professionella kör. Helsingfors kammarkör består förvisso av en rad skickliga sångare som medverkar regelbundet, men skaran är mindre och repertoaren en helt annan. Festivalkören i Nyslott mäter sig kanske volymmässigt med Nationaloperans, men arbetssättet och röstvirket med passionerade amatörer och musikstuderande är ett annat. Operakören är för många sångare en dröm i egenskap av den enda institution i Finland där man som körsångare kan få fast anställning på heltid.
Körens kanske främsta styrka är volymen, som är enastående och hårresande, till exempel i öppningsnumret O fortuna ur Orffs Carmina Burana. Men redan i samma stycke märker man en av svagheterna, att hela kören inte är fullt så synkron. Exakt när börjar en ton och var slutar den? Exakt hur lång är den? Bristen på rytmisk disciplin, som märktes också i andra scener, torde delvis vara följden av en tajt repetitionstidtabell, men också av ett stort antal sångare på scenen.
Färger, nyanser och volym kunde diskuteras i oändlighet, men viktigast var förstås att fira att det gått 70 år sedan Operakören bildades.
Vad repertoaren beträffar bestod konsertprogrammet som brukligt av en dukning med operalitteraturens skönaste körklassiker. Utdragen ur Otello, Turandot, Traviata, Boris Godunov, Mästersångarna och Holländaren hade vävts in i en tämligen välregisserad och -koreograferad helhet signerad Jere Erkkilä och Anna Kontek. Flertalet av verken har satts upp på Operan under de senaste tio åren, något som givetvis bidrog till de bombsäkra prestationerna.
Mot slutet, i den inhemska avdelningen, blev det måhända lite väl mycket Teuvo Hakkarainen över det hela med finska män som visade upp sina ölmagar och ropade ut sitt budskap i utdraget ur Madetojas Pohjalaisia (Österbottningar). Sallinens Onko Suomessa kevät hör å andra sidan till de finaste körsånger som skrivits i vårt land.
Solisterna gjorde lovvärda insatser, inte minst dansösen Mai Komori i Kenneth Greves koreografi till den nynnande kören ur Madama Butterfly. Också Mika Pohjonen sjöng ståtligt, först i Pajazzos aria, sedan i Nessun dorma, där slutklämmen gjordes i sällskap av tio tenorer. Jyrki Korhonen och Roland Liiv hördes i kröningsscenen ur Boris Godunov. Michael Güttler dirigerade allt med säker hand och Operaorkestern spelade med finess.
Tänk så skönt att ingen Fångarnas kör hördes den här gången, tänkte jag ända tills det andra extranumret inleddes.
Slutkören Och ila vi bort ur Pacius Kung Karls jakt hörde till konsertens höjdpunkter. Säga vad man vill om tonsättarens dramaturgiska kvaliteter, men visst hör musiken till den skönaste som skrivits i vårt land.
Reprisen av körgalan sänds direkt i Yle Teema och på webben i kväll kl. 18.50.