Filmrecension: Leviatan
Andrej Zvjagintsev har skapat en suggestiv och mörk fabel om maktmissbruk och värnlösa människor som manipuleras i det ryska dramat Leviatan.
Vitsord:
Rysk film har redan länge varit en bristvara hos oss där man ännu på 1980-talet kunde se rubb och stubb från vårt östra grannland. Om jag inte helt missminner mig torde Återkomsten (2003), regisserad av den nu aktuella Andrej Zvjagintsev, vara den senaste ryska importen som dök upp på våra biografer.
Titeln Leviatan skapar självklart associationer till Bibeln och 1600-talets Thomas Hobbes. Nu gäller det ändå dystra ryska realiteter även om ämnet med den värnlösa individen i maktens maskineri är universellt och regissörens första inspirationskälla var ett fall som inträffade i USA. Kopplingar har även hittats till Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas.
Kolja (Aleksej Serebrjakov) lever på halvön vid Barents hav ett enkelt liv som bilmekaniker tillsammans med hustrun Lilja (Jelena Ljadova) och sin son Romka (Sergej Pochodajev) från ett tidigare äktenskap. Stadens maktmyndige och korrupte borgmästare Vadim (Roman Madjanov) vill inlösa Koljas tomt för vilken han när privata planer men den häftigt uppbrusande ägaren ämnar slåss för sina rättigheter. Dragkampen inleds då Kolja anställer en gammal militärkompis (VladimirVdovitjenkov) som sin försvarsadvokat.
Advokaten från Moskva kan avslöja graverande saker om borgmästaren, berusad av både makt och vodka. Ändå ger redan den inledande rättegången med en domare som i en andlöst rabblande monolog rider på paragraferna en fingervisning om Koljas odds och om vad som komma skall.
Med långa tagningar och med musik hämtad ur Philip Glass’ opera Akhnaten konstruerar Zvjagintsev ett vanmaktens absurda ryska landskap i vilket realsocialismen fått ge vika för realkapitalismen och ändå är allt som förr med en ogenomtränglig hierarki och maktapparat. Endast vodkan och saltgurkorna kan krydda den gråtrista vardagen i vilken även andra hemsökelser än borgmästarens maffiametoder drabbar huvudpersonen. Några scener färgläggs ändå med en absurd humor som till exempel då Kolja och hans kamrater under en jaktutflykt använder porträtt av gamla sovjetledare, börjande med Lenin, som måltavlor. ”Färskare ledare får ännu mogna lite”, konstaterar en i sällskapet. Men visst kan Putins porträtt i borgmästarens rum sägas fungera som ett associationsskapande montage.
För denna beska och pessimistiska fabel, som fick priset för bästa manus i Cannes 2014, har Zvjagintsev även vid vattenbrynet rekonstruerat ett skelett av en gigantisk blåval som av allt att döma utgjorde Bibelns Leviatan. Bibliska allusioner förekom redan i regissörens förstlingsverk Återkomsten även om den inte kunde sägas vara religiös. I Leviatan nalkas Zvjagintsev den ortodoxa tron med bister ironi. Likt Job ställer även Kolja frågan ”Varför Herre?” men religionen kan inte erbjuda tröst och hopp. I själva verket råder det en ohelig allians mellan borgmästaren och prästerskapet som bjuder på sina utslitna fraser om individens förpliktande ödmjukhet inför en allsmäktig Gud. När kyrkklockorna slutligen ringer sitter makten och härligheten i orubbat bo.